Såsom du behandla mej...

....ska jag behandla dej. Det där lät nästan religöst :S Den avdelningen håller vi oss långt ifrån kan jag lova.
Nej, på riktigt. Funderade på det där om hur vi reagerar samt agerar i vissa, eller egentligen alla situationer, som på ngt sätt inbegriper samspel. Tycker det är rätt intressant och den dagen jag har pluggat färdigt ska jag nog ta tag i forsknings-biten. Ah, visioner.
Den senaste tiden har jag tsm med my wingmate, såklart, pratat en del om hur man bör göra. Och hur man oftast istället gör. "Duatte..Glöm att jag chattar först. Skulle ALDRIG." En timme senare. Duatteee, jag skickade ett mess. Det är ju inte chat iaf!" *Skitnöjd* (Men klippt loooooser.)
Men något jag hur som haver vidhåller: Bete dej på ett visst sätt - jag behandlar dej likvärdigt. Ge å ta. Du får det bemötande du förtjänar och det bemötande du själv ger. Det förhållningssätt du har, jag kommer att ha ungefär detsamma. De Facto. Kalla mej envis, tjurig å tvär, om du vill. Men isf beror det troligen på dej själv. Check på den.

En annan fundering.
För en tid sedan hade jag (återigen) en spännande diskussion med Gustav (aka Gson...).
Jag vet inte hur vi kom in på själva ämnet, det vet vi sällan vid våra chattar. Det jag med säkerhet vet, är att om chatten går över och förbi 23.30, då är det kört. Då dippar humorn låååångt under Glocalnet-nivå, och ingen annan förutom vi skulle tycka det var kul. Så dåligt är det.
Men iaf. Det vi vid det här tillfället kom att diskutera var: Hur människor i allmänhet ofta presenterar sig som i förhållande till något eller någon. Hänger ni med? Jag kan räkna upp ett par saker om mej som inte ÄR jag men som skulle kunna beskriva mej:
Mamma, barnskötare, singel, studerande. Några snabba. Vad jag säger är, varför ska folk envisas med att dra upp yrke, civilstånd eller andra diverse standarder eller kanske livsvillkor för att presentera sig? Nu menar jag inte kanske då man fysiskt hälsar och tar i hand, utan som beskrivning på tex. en blogg, info på fejjan eller om någon överlag ombeds beskriva sej själv.
Ja jag säger inte att dessa saker jag nämnt inte format dej. Det har det säkert. Att bli förälder förändrar hela livet. Att inneha ett visst yrke kanske kan säga något om vad du är för slags person, men kan aldrig beskriva vem du är.
"Jag är inte bara tandläkare, jag är även mamma..." Kommer ni ihåg?? Åh suck. Visst, i reklamsyfte. Och ja, hon spelade en roll, skulle vara en fiktiv person. Men tyvärr ligger det nära sanningen, hur många faktiskt är.
Jag vill iaf vara JAG. Jag föredrar ord som beskriver dej som person. Inte vad du är i form av titel, civilstånd eller nåt annat. Vad jag faktiskt tror, är att många inte vågar skala av alla dessa ord som ska anses beskrivande och bara vara. Lite för rädda att se endast till sej själva. Varför? Är det enklare att leva livet upphängt på någon eller något annat?
Nej ni. Skala mera, tycker ja. Vem är du, när du inte är: Mamma - pappa, någons maka - make, tandläkare eller barnskötare?

"Hej jag heter Carro. Jag är en ganska trevlig människa, iaf så gott det går. Jag är nog ganska rättfram, och borde lära mej att vara tyst ibland. Jag uppskattar din ärlighet lika mycket som jag begär att du ska vara ärlig mot mej. Jag vill umgås med de människor i livet som jag anser tillför mej någonting. Jag vill uppleva, genomföra, förverkliga saker som jag bestämmer att jag mår bra av.
Ja, jag kan verka vara ego, men det är endast i ett syfte - nämligen må bra. Det är så jag är, så jag funkar.
Jag spelar dessutom musik förjämnan, kör bil alldeles för fort och tydligen(!) skriver det som faller mej in.
Ibland. Då är jag en riktigt ettrig och tjurig jävel. Men då beror det troligen på dej ;)"

HAVE IT KING U ALL!!

(Jag är oxå ruskit tjatig på vissa uttryck, och bjuder på en bild då jag inte var alldeles nykter...)