Glöm och göm med förlåt.

Apropå den senaste tidens skriverier om att inte säga till andras barn, eller ens knappt tilltala dem, så ska jag berätta vad som hände idag.

Jag hämtar min dotter på fritids. När vi kommer till hallen vill hon viska någonting. I hallen vistas samtidigt ett barn till med sin pappa som just ska gå hem. Hon viskar till mej att tidigare under dagen har barnet som nu står bredvid oss knuffat och slagit henne. Jag får svälja tre gånger, blinka med ögonen ungefär lika många gånger, innan jag inser att nej, det är inte rött ljus i hallen. Men jag ser rött ändå. Kanske att alla föräldrar reagerar så, jag hoppas. Men främsta orsak är hur jag lyckats passera tre "pedagoger" som inte nämnt ett ord om detta? De har på sin höjd sagt hej, dagen har tydligen varit varken bra eller dålig, i deras ögon.

Så vad händer nu? Jo jag klappar min dotter på kinden och säger: Såja, det var nog inte så farligt, kom vi måste hämta lillebror. Vi hastar vidare. 

Ehh, not! DET hade varit kränkande behandling mot mitt eget barn. Om jag skulle välja att inte följa upp det hon säger, talar jag indirekt om för henne att det du säger inte betyder någonting. Din röst och din talan är betydelselös. Är det det som vi vill ge våra barn? Inte jag till mina barn iaf. 

Jag är otroligt tacksam för att barnet står bredvid oss, ännu mer tacksam att barnets pappa är där samtidigt. Jag säger till faderskapet att vi behöver prata en stund med barnen. Stressad svarar han "Jaha? Vadå?" Förklarar att någonting verkar ha hänt under dagen och det verkar inte vara uppklarat. Jag fiskar in det andra barnet som är på väg att gå ut, för detta tänker inte barnet vara med på. Väl inne får barnen förklara vad som hände. En bra diskussion. Det andra barnet förklarar att "ja, jag knuffade henne, jag blev arg." Och det upprör mej egentligen knappt någonting. Barnet kunde ju förklara att min unge hade kastat en boll som hamnat på ögat och barnet blev arg på henne. Fine with me, bara jag förstår vad saker och ting beror på. Pratade om att nästa gång kan man kanske göra si eller så istället...osv. Inget konstigt, konflikthantering pysslar jag med dagligen. Pappan dräper vår diskussion rätt snabbt tyvärr. "Säg förlåt nu så vi kan åka hem". 

Och vad i h-vete ska ordet förlåt göra? Plåster på såren? Så nu är allt glömt? Ja det här var inget världsligt problem. Men se för fasen till att din unge tar ansvar för sina handlingar, barnet var riktigt bra på det, ända fram tills förlåtet skulle tryckas dit. 

Snälla, sluta fokusera på ordet förlåt! Det behövs naturligtvis också ibland, ex) "Oj, förlåt, det var inte meningen!" Men då saker ska klaras upp, är det viktiga att barnen får stå för sina handlingar, förklara varför, reflektera över annan lösning, samt komma överens hur vi gör nästa gång. Jag lovar, det känns bättre för alla parter att avrunda på detta sätt. Sluta sätt någon slags rosa skimmer på ordet förlåt som att det skulle trolla bort allt som hänt, samtidigt som barnet tänker att nu är det dumma jag gjorde borta. Handling och konsekvens, orsak och verkan. Om inte jag som förälder lär mina barn det.... Så finns det tydligen andra föräldrar som gör det ;) Men det tycker jag inte vi ska sträva efter, eller?

Have it King u all!

Jag vill, jag kan, jag ska!

Jag skrev i mitt inlägg igår på fb, att det förra inlägget var till alla er som undrar hur man orkar?

Jag skrev det med anledning av att jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan: Hur orkar du jobba med ungar?

Vissa förstår inte alls hur man orkar överhuvudtaget. Vissa undrar hur man orkar när man har små barn själv hemma. Vissa med beundran, vissa med nästan avsmak.

Om någon hade frågat mej när jag var tonåring, vad mina planer var med utbildning och yrke, hade jag aldrig svarat förskollärare. Det var inte alls planen. Sanningen är väl den att det bara blev. Jag hade ingen annan egentlig plan och barn och fritid på Ljunkan verkade ju lite lagom. Läshuvud haft jag alltid haft, skolan har alltid varit kul, jag har inte behövt kämpa som en tok, det har väl gått ganska som på räls. Så visst, med de förutsättningarna kan väl tyckas att jag borde siktat högre...? 

Fast å andra sidan, vad kan vara högre än att lyckas få arbeta med det jag älskar allra mest? Nej, det visste jag inte då, men är glad att det blev som det blev.

Idag kan jag inte tänka mej något annat, eller jo. Det jag gör, fast lite till.

Jag har tidigare gjort ett inlägg här som liknar det jag skrev igår. Även det fick otroligt många sidvisningar, just som det här. Även då, precis som igår klarar jag inte att skriva hela utan att bli tårögd. Det här ämnet, de här barnen griper tag i mej på ett helt obeskrivligt vis. Jag kan bara beskriva det genom att försöka återge det till er som läser genom att krypa in barnets innersta tankar och känslor. Genom att hjälpa dessa barn att tolka och förstå sin omgivning och samtidigt hitta verktyg och metoder för att hantera det de ställs inför.....ja då känner jag någon slags lättnad. Det är en så berikande känsla när detta sker att jag skulle kunna jubla och hoppa jämfota i trekvart utan att bli andfådd. Typ. Vissa av er förstår. Andra skakar säkert på huvudet. Det går så bra, vilket som - mej kvittar det lika. 

Så till alla er som undrar hur man orkar. Jag lovar. Man orkar stå ut med en unge som slåss, skriker, sparkar och slår. Man orkar bli kallad både det ena och det andra. För när detta lugnat sej och du byggt upp en tillit och ett förtroende med denna unge.... Då har du en liten vän, som sätter hela sin tilltro till dej. Som behöver hjälpen och som kommer att visa det på sitt eget speciella sätt. Och den kärlek och uppskattning som detta barn ger. Den är så äkta och så genuin att du kommer bli så lycklig att få vara del av ungens vardag. Ja, så lycklig att man fixar en timme jämfotahopp utan att bli andfådd. Typ.

Solklart va? Sedan kan förarbetet ta lååååång tid. Men värt. Och när jag idag nämnde för F att det var lite tråkigt att släppa lilla vännen jag nyss mött, så påminner han om att det kommer komma fler. Och så är det ju. Och jag kommer fortsätta dras som en magnet till dessa skitjobbiga, stökiga, bråkiga, obstinata och hopplösa ungar. 

De utstrålar något helt annat än "vanliga" barn och det sista de är är något av de orden som jag beskrev dem med här ovan. Hoppas ni förstår att det var en beskrivning av hur allmänheten tolkar det i vanliga fall.

Alla orkar inte med dem, jag förstår det. Men jag vill. Jag kan. Och jag ska. Just watch me!

Glömde igår, sorry 'bout that ;)

HAVE IT KING U ALL!

"Minst 300 veckor till?"

Jag har nu genomfört en intensiv VFU/praktik i förskoleklass. 21 härliga 6-åringar med underbara personligheter, var och en på sitt sätt. Jag blir så fascinerad när jag möter nya små människor. Ja, stora också, men just nu handlar det om små människor. 

Hur kommer det sig? Den stadiga frågan. Hur kommer det sig....

Att den här lilla vännen är så intresserad av flygplan?

Att den här lilla vännen dröjer sig kvar vid påklädningen?

Att den här lilla vännen sällan sitter där han/hon ska?

Att den här lilla vännen blir ledsen varje gång något nytt händer?

Att den här lilla vännen inte kan låta bli att skrika rakt ut?

Ja osv, jag kan hålla på tills imorrn. Allt har ett samband, hela vägen, hela tiden. Orsak och verkan, sällan slumpen som avgör.

Om jag dröjer mej kvar i kapprummet blir rasten kortare, då slipper jag konfrontation på skolgården. Då får jag en extra stund med en pedagog, jag blir sedd och hörd, för det är just det jag behöver mest just nu. Jag behöver inte hjälp att klä på mig, det har jag kunnat sedan jag var 3. Men jag kan låtsas, då får jag en stund av uppmärksamhet. Jag struntar i om det mest blir tjat om att jag ska skynda mej.

Ibland händer det att jag skriker. Ibland bara måste det ut. Ibland måste jag sparka och slå. Jag kan inte hålla tillbaka alla känslor. Och har jag inte så lätt att prata om dem då måste de ut på annat sätt. Dessutom får jag ofta lite mer uppmärksamhet av en vuxen.

Imorse när mamma skulle åka till jobbet då blev jag ledsen. Och arg. Det gjorde ont att se henne gå iväg över skolgården med lillebror i handen. Orättvist. Jag vill också gå med. Persiennen är nerdragen för fönstret och jag ser henne inte ordentligt. Jag slår. Jag slår det hårdaste jag kan på fönsterrutan. Persiennen mellan oss förstör, den måste bort. En vuxen kommer och drar upp persiennen och det känns lite bättre. Men resten av dagen ser jag mamma för mitt inre när hon går iväg. Känslan och upplevelsen kommer stanna där hela dagen. Den har lagt grund för mina förutsättningar resten av den här dagen. Jag får tillsägelser och blir bortburen. Jag ser flimmer för mina ögon och jag tycker mest att allt är jobbigt. Jag hinner inte, orkar inte sortera intryck förens nästa situation uppstår.

Men just det. Jag är 6 år, snart 7 och klarar inte sätta de här orden. Kan du hjälpa mej?

Idag var sista dagen på min VFU. Det har varit en vecka full med intryck. Men det här är min största och mest minnesvärda upplevelse. Berättelsen ovan är naturligtvis fiktiv, med inspiration från ett barn jag träffat. Den här lilla vännen ville inte titta åt mig under hela första veckan. Jag var en ny person, någon okänd. Jag lade ingen energi på att bygga upp en tillit, tiden var för kort. Jag har gett ett leende då och då, sträckt ut en hjälpande hand utan att egentligen kommunicera. 

När vecka två började hände någonting. Helt plötsligt smyger en liten hand in i min hand. När vännen blivit arg har jag fått finnas där, blivit accepterad. Faktiskt utvald, före andra vuxna.

Idag skulle vi gå hem samtidigt. När vännen förstod att vi inte skulle ses nästa vecka fick jag en underbar bekräftelse på det förtroende vi skapat:

"Jag önskar du kunde vara här 300 veckor till" ..... Och den kramen. Den känslan behåller jag, för alltid tror jag.

Lite helg

Här händer inte överdrivet mycket :) Lugnt å skönt, I like.

Igår på hemväg stannade jag och pratade med mina kollegor i Vårdsberg, det blir ju alldeles för sällan.

Fick kaffe och pratstund med bästa Neta <3

Idag har jag och kidsen tillsammans med mormorn tagit en sväng på stan. Gränden hade lite hittepå för barn så där stannande vi en stund med pyssel, ansiktsmålning och träffade en kändis.

Vid kändisens bord stod en mycket vacker skylt. Han vet hur han ska charma minsann ;)

Smygfoto hehe!

Där satt han bakom kamera och dator med våtservetterna redo! 

Någon timme i trädgårdsföreningen och efter det var alla både blöta och kalla.. 

Hittade roliga lampor på hemväg, sen blev det kväller. Nu är det soffhäng med popcorn och godis. Lördagar är bra! 

Dagens fråga från C: Mamma. Har igår varit? Jo det kan vi ju vara ense om, igår har alltid varit.

Avlslutar med ett par bilder där sonen ser lite galen ut. Kan bero på att han är det ;)

Mm oboypulver med sked!

Have it King u all!

Praktiserande student.

Har den stora äran att få spendera tid med ett härligt gäng i förskoleklassen i Bankekind i två veckor. Går omkring med namnskylt som säger: student. Aningens märkligt, men så är ju fallet. Barnen tycker oxå det är lite märkligt. Jag är faktiskt rätt gammal för att gå i skolan. Mycket frågor, här är några från de två första dagarna:

Hur gammal är du? 

Är du gift? Följdfråga: Måste man gifta sej? Svar av annat barn: Nä man kan skaffa barn ändå.

Har du barn? Vad heter de?

Hur gammal är din pappa? Följdfråga: Hur gammal är han i sin himmel?

Har du smink? Varför?

Varför har du ett kort hår och ett långt?

Stannar du och äter mellis med mej?

Kan vi spela Diamanten? (Har numer stormästartitel hehe...)

För att inte tala om alla frågor om vad som händer och när.....:

När är rasten slut?

Ska vi vara ute eller inne på fritids?

Har min grupp skapande eller gympa i eftermiddag?

Ska vi ha kompisgrupper på fredag?

Är det tjejer eller killar som ska till skogen på torsdag? När är vi tillbaka?

Ska jag åka skolbuss idag, eller blir jag hämtad på fritids?

Samtliga svar på dessa ovan blir ju tyvärr Vet ej!

Jo lite koll börjar jag få. Jag tror jag har satt 21 nya namn nu iaf. Svinbra. Köksan och jag har samma namn, men att ha en namne är jag ju van vid.... Lite lätt förvirring bara när barnen i 1:an eller 2:an, som jag egentligen inte jobbar med, frågar efter mej och köksan tror de pratar med henne. Nu blev det KarroK och CarroC. 

Men vilka roliga dagar jag fått vara med om hittills :) önskar att alla inom vårt yrke skulle få prova detta, lite av en ny värld. Stressigt, men kul!! 

Nästa vecka blir det väl ännu lite mer allvar, då ska uppgifter genomföras och jag ska återigen bli filmstjärna. Minst 10 minuter film ska högskolan ha in, där jag visar hur j-a bra jag är ;) Lätt, sajja!

Imorgon är verksamheten stängd för studiedag. Jag ska få ta del av en föreläsning av Lkpg kommuns genuspedagog. Ska bli mkt intressant!

Nej några bilder från min arbetsplats kan jag ju inte publicera som ni kanske förstår...

Men dessa fastnade när jag tog en promenad på rasten. Underbar miljö. 

Njutbart. Och lugnet behövs en stund när vardag går i 300...

Have It King u all!

Göteborg, Scandinavium och IN FLAMES!

Fredag eftermiddag tog vi tåget mot Götet. En sväng på avenyn, käka och dricka gott och naturligtvis se In Flames inta Scandinavium :D

Det blev en riktigt bra helg och nu är jag helt färdig och ska nog strax dyka i säng.

Bilder va? Ja finns massa bilder, som alltid på konsert!

Framme i Götet ca 19.30 på fredagskvällen. Vi tog oss till 2112 som ägs av Flamesmedlemmarna Peter Iwers och Björn Gelotte. Myyyycket folk som ville ladda upp på restaurangen dagen innan spelningen. Snackade med tre schweizare som rest till Göteborg för att se spelningen, de var oerhört exalterade :)

Vackra tavlor :)

Menyn! Bara burgare :)

Galet gott!

Lite Pistonhead naturligtvis :)

Sedan blev läggdax, lördag startade med lyxig hotellfrukost och sedan ut på stan för lite skillnad shopping, I like :) Råkade köpa ny "skinnjacka", tur att jag inte hade fyra innan....hm. Inga jeans iaf ;)

På plats i Scandinavium! Lite ölhäng i baren :)

Papa Roach var förband, hörde och såg litegrann, helt ok.

In Flames var galet bra. Låtlista och framförande alldeles lysande. Publiken var euforisk och Anders och alla de andra gav järnet där framme. Jag vrålade mej hes, hoppade mej svettig och fick blodstopp i armarna. Klippt slut efter spelningen! 

Efter spelning var det läge för efterfest så vi mötte upp Tank å Pilla och hängde på hem till Anders och Nina som bor strax bredvid Scandinavium. En stund hemma hos dem och sedan in till Rockbaren. Som var fullt. Men det löste Nina, som tydligen var stammis där, så simsalabim var vi inne. Tack, tack!

Lyckades bli vid detta, sjukt vackert :)

Tack alla inblandade för en mycket bra helg! Nu är det lugnt med konserter ett tag, iaf vad jag vet just nu, men det kan ju ändra sej ;)

Have it King u all! 

Packet....

Torsdag kväll, dygnet har helt klart för få timmar.

Har massor 2 do, men får prioritera efter viktigast. Allra viktigast just ikväll är packet.

Jag får sån Ågren varje gång jag ska packa. Hur FN ska jag kunna veta vad jag vill ha på mej på lördag kväll.... Idag?!

Men nu finns några alternativ och här får ni bild på det allra viktigaste i packet:

"Kedjera" såklart! 

Sjukt kompatibelt med Fs slips och väst och Ts (troligen) korsett. P har jag ingen aning om, hon brukar ta det som ligger närmst framme och lyckas alltid bli skitsnygg i allt.

Ah vilket gölligt gäng vi kommer bli. 

Nu ska jag packa allt det tråkiga sekundära. Sen sova, klockan ringer ilsket 05.00.

Imorrn äre fredag och då drar vi! Någon som listat ut var? :)

Have it King u all!

Sex metal Barbie!

Och nu tänker ni att NU har hon har tappat det helt...? Nej, nej det skedde inte nu ;)

Visserligen känns det lite snurrigt idag efter en sjukt lång pluggdag på ca 10h. Men det var bra, nu fick jag lite gjort :) hela dagen har jag och paddan kompat, fasen så bra han är. Nu kan snart min gamla lap gå i pension, padda ersätter ju det mesta. Tack jobbet :)

 

Detta händer här just nu: Chokladknarkande. Nom nom. Synd bara att det tar slut så jäkla fort. 

Imorrn ska jag vara social och träffa folk, mina fina kollegor. Det behöver jag, efter en dag som denna känner jag mej som en eremit. Har inte ens stött ihop med Karlsson då jag varit i tvättstugan ett par vändor. Eller ja, det är ju en sväng kvar. Vi får se.

Så den märkliga rubriken då? Ja ni får kolla upp detta själva. Nu vet jag inte om länkdelningen funkar här.... Men jag kan berätta att Sex metal Barbie är titeln på In This Moment's senaste singelsläpp! Mycket intressant lyssning där Itm ändrat sound en hel del. Nästan ett litet genreskifte... Men visst Marias underbara skrik finns där och jag spelar och spelar denna!

http://open.spotify.com/track/5iBjAmEGcjZuBSJsP2DBiO

ENJOY!

Nä ni tvättstugan vare. Sen sömn så jag orkar jobba. Och på fredag händer grejjer! Då bär det iväg på en lite tripp igen, vart tänker jag inte tala om än. Men denna gång ska jag få umgås både med T och F, och dessutom P! Lovely helg kommer det att bli!

Nä dax att stänga ner telefoner, dator och padda. Lite förvirrande när 4 enheter plingar om en chat hoppar igång. Ja jag vet att det finns inställningar för sånt, ja ska re de!

Pösas på er och Have it king u all!

Ambitiös tös?!

Tack M för hjälp med rubriksättning :)

Ambitiös tös och klok som en bok. Dessutom duktig på att lyssna in och kunna ändra (envis) åsikt efter diskussion, om det skulle behövas. Dessa tre har jag fått till mej idag, från tre olika personer. Inte klokt så bra jag verkar va. 

Men fokus då? Jo jag är svinbra på att fokusera negativt. På allt jag inte hinner. På det jag borde göra. På vad jag måste styra upp och fixa och göra härnäst. Hela tiden i nästa tanke. 

Ambitiös? Inte värst när jag håller på så här. Mitt svar på ambitiös tös? "I get shit done" Och det är väl det det handlar om lyckas jag inbilla mej. Om jag bara får det och det och det gjort, då kommer jag nöja mej, landa och må bra. 

Så fn heller. Det kommer hända först när jag inser att jag är ambitiös. Och tycker det är bra. Att JAG är bra. M tyckte jag var ambitiös som fixar jobb och plugg. Ja. Det är bra gjort. Jag har hållt på i 4 år snart. Inte så jäkla illa. Det har kostat en del, men gett ännu mer tillbaka. Till våren är jag färdig. 4 1/2 års studier som jag är skitstolt över. 

Dit ska jag och dit kommer jag komma. För jag är även klok och duktig på att ändra envis åsikt ;)

Tack för alla fina komplimanger. Jag ska bli bättre på att ta dem till mej. 

Imorrn skola hela dagen, förskola och förskoleklass i samverkan. Efter det kvällsmöte på jobbet om förhållningssätt och barnsyn ett par timmar. 

Jag är nog fn rätt ambitiös asså!

OCH I get shit done ;)

Have it King u all!

På ett ungefär... så känns det sådär. Or in english: totally fucking unfair!!

Ah rubriksättning är halva nöjet, hur kan jag ha glömt det? Resten av nöjet är att bara flumma massa txt. En bråkdel är att pleasa läsaren. Men här du Tanken! Nu kommer det ett inlägg :D

Februari var senaste inlägget och T hävdar att hon kollar varje dag. Så många fler läsare finns nog inte kvar, men vad gör det?

Har tänkt på bloggen ibland. Men mest har det känts som ett måste, ett krav. Då skiter det sej, för krav ogillar jag starkt. Kanske....kanske kommer det några fler inlägg här framöver, lite har jag saknat det.

Vad har hänt här sedan sist? Ah ni som känner mej vet ju. Och till er andra... Ok snabbt: Hade en underbar sommar. Sweden Rock, landet hos Fs föräldrar, Malta och massor annat smått och gott. Nu är det höst och snart vinter. Jag pluggar, jobbar, är morsa och är vimmelkantig på konserter. Livet är bra.

Mer om min vardag en annan dag. 

Nu ett hopp till rubriken. Om vad som känns sådär och totally fucking unfair. (Ja jag vet, så sjukt dåligt konstruerad!)

Tidigare idag skickade jag iväg några rader till någon som hmm... Hm. Vad ska jag kalla det, eller säga...? Till en människa som upptar en del av mina tankar. Inte en väldigt nära person, men ändå. En stark person, stark personlighet. Glad, smittande glad. Envis, så jäkla envis, på ett bra sätt - tror jag iaf (som sagt vi känner inte varandra så väl)

En person jag känner igen litegrann från förr, och fått glädjen att få träffa lite senare i livet igen. 

Jag har sällan ont om ord. De brukar snarare aldrig ta slut. 

Men vad fan skriver man till någon som fått cancerbesked? *igen* dessutom. 

Ska inte skriva om hur mkt jag hatar denna sjukdom osv osv, det gör vi alla. Vidrigt, om jag ska säga något. 

Det jag nu behövde dryfta är: Hur stöttar man? Det FINNS inga ord som hjälper. Och när det inte finns ord, då blir jag fan rädd. Dubbelt upp alltså för en skrivälskande hypokondriker. Ni fattar ju. Panik. Nejdå. Men inte långt ifrån. 

Alltid alltid när jag stöttar och supportar så fokuserar jag lösningsbaserat. Blir jävla svårt här alltså. Nej det är klart att man ska tänka lösningsbaserat ändå. Bara lite kärvare. Sanningen är ju, det kanske inte blir bra? Fi fan. Jag kan blacka när jag tänker på det här. Och som jag sa till T: Hade det varit jag, så hade jag lagt mej ner och gett upp, på en gång. Den här människan gör inte det. Ger sej aldrig. Så jäkla strongt. 

Jo jag lyckades skicka några rader. 

Lite styrkekramar och tänker på dej och hojta om du orkar dra till Ullared :D

Nu ska hypokondrikern dra täcket över huvet (jävla autokorrekt vill ändra huvet till HIV-et) och inte drömma om eländiga sjukdomar. Men alla mina problem bleknar. Tankar till dej som kämpar. Jag tar väl till en gammal beprövad: DU RER'T!! 

Hörs kanske snart igen ni. Eller visst fn...

HAVE IT KING U ALL!