Jorrå, jul.

Då har vi då kommit förbi jul och allt, tack gode någon för det. Jul är en lång samling av dagar med måsten, krav och dåliga minnen. Frågor på det? Nä, bra.

Men har man sen två små söta barn som bara tindrar med ögonen när man säger "jul", ja då måste man faktiskt kratta till sej. Jag har ingen anledning att förstöra deras glädje med min tjurighet. Så under en period i december får man klistra på ett smile och köra lite låtsad glädje. Lyckas väl sådär, men än går det hem. "Ska vi gå hem och klä graaaaaaanen?" *pratar mellan tänderna* "jaaaaaaaa!" Jiha.

Kul. Kul liv. ;)

Sedan kom den stora dagen, jippi. Det finns klappar under granen när ungarna vaknar. Tomten äter upp gröten någon gång under dagen och i samma veva har han lämnat en säck utanför dörren med massor klappar. Morsan trollar, hela dagen. Ungarna har varit snälla, får många paket. Jag har oxå varit snäll, fick ett tangentbord till paddan, nu kan jag verkligen pensionera laptopen. Tack snälla tomten :*

På kvällen skjutsade jag barnen till deras far och resten begav sej hemåt och på annat firande. Jag sjönk ner i soffan och fastnade framför Pretty Woman. Bara satt och log åt hennes dråpliga sätt och totalt underbara personlighet. Ah, mycket skön kväll.

Juldagen kom snart och hämtade hem mina små som snart förvandlat hemmet till ett smärre kaos av klappar, och...ja jag vet inte. Massa grejjer överallt, ungefär som vanligt.

Kul. Kul grej. Pyssellådor. Med glitterpapper. Som fäller glitter. Jag andas mellan tänderna och kan börja hyperventilera när jag inser att Rutan är på semester till mitten på januari. Satan.

Annars börjar jag bli en jäkel på lego. Lite mot min vilja, men måste man så måste man....

Någon hade haft kul igår/inatt. Pimpat min bil lite.. Jaja, lite roligare var det ju att skrapa bilen när den var full av små kärleksförklaringar. Jag tror det är Karlsson.

Nu avrundar vi jul va? Imorrn ska jag och ungarna hälsa på Taikons i Ekh, det blir fejnt dä!

Sista julbilden bjuds på här; 

HAVE IT KING U ALL!

Pretty Maids och lucia med paprika.

Ah, inte är det som förr på den här bloggen. När jag en gång började var ju min målsättning att göra ett inlägg varje dag. Fast det går ju inte. Har inte tid. Har inte lust eller ork. Inget vettigt att säga. Nä, kanske inte just nu heller, men nu fick jag för mej att göra ett inlägg iaf.

Tänkte berätta en kortis om förra helgen då jag, T och Stefan kollade till Pretty Maids. Stefan avvek iofs rätt tidigt, undra om han ens såg konserten? Trött kille ;)

Träffade på lite löst folk, grabbarna på 7sins och naturligtvis folket på Hell Yeah Rock Club. Inte så konstigt kanske med tanke på att det var dessa som arrangerade allihopa. Denna gång hölls evenemanget på Doom, mycket trevlig lokal. Ja iaf en kväll som denna när det bara var vettigt folk på plats. Men om sanningen ska fram...som han sa Amarillo...så Pretty Maids. Nja. Njae. Inte jag alltså. Tidigare under dagen var jag en sväng i Ekh C och handlade. Mötte en gammal, skraltig gubbe på ca 82 år.... Med Pretty Maidströja. Ja bara sägert, så har jag sagt'et. Gubbrock deluxe ;)

Men nu äre ju kul med konsert, så jag klagar icke :D

Man har ju sällan roligare än vad man gör sä. Å att gå på toa med kedjera är en utmaning. Man kan ju passa på att pimpa hårtorken... Titt T kom med på ett hörn :)

Några roliga kommentarer från kvällen ska vi bjuda på, eller hur T? 

Innan vi klivit in kommer en kille fram, stannar oss och frågar: Ska ni spela?

Jamen visst! Vad vill du höra?? Asgarv på den :D 

Ca 5 min senare då vi hunnit ner för trappen: 

Ni ska spela va?

Men wtf? Jo snart kanske vi måste styra upp nåt, frågan är vad bara. Vad jag vet så är väl T och jag ungefär lika tondöva båda två. 

Något senare kommer en tjej fram:

Känner igen er två. (Alltså... Nae. Det är så trälit när det blir såhär.... Vi tittar på varann och skakar på huvet, tittar på tjejen igen, men nae. Dessutom har kvinnan paljettkjol som är glittrig och fin och ja.... Jag vet inte.)

Det visar sej att vi har gemensamma bekanta, så vi behövde inte bekymra oss så lång stund. I övrigt inga gemensamma intressen, tror jag.

En episk kväll, som vanligt. Tack T, Love ya! 

Efter detta har vi kört på med barnvecka, lucia och massa ståhej. 

Världens sötaste tomte.....

...som gillar paprika :)

Tomten är även spindelmannen ibland. Galet lycklig i sin nya tröja!

Och jag är galet nöjd med ny vinterjacka!! Tack mamma!

Nu ska jag krascha i säng och ladda mentalt för Busfabrikskalas. Jag älskar Busfabriken. Verkligen. Fast imorrn ska jag plugga in proppar och ta det hela som ett träningspass tror jag. Vem vet, kanske kommer bildbevis imorrn? ;)

Have IT King u all!!

Glöm och göm med förlåt.

Apropå den senaste tidens skriverier om att inte säga till andras barn, eller ens knappt tilltala dem, så ska jag berätta vad som hände idag.

Jag hämtar min dotter på fritids. När vi kommer till hallen vill hon viska någonting. I hallen vistas samtidigt ett barn till med sin pappa som just ska gå hem. Hon viskar till mej att tidigare under dagen har barnet som nu står bredvid oss knuffat och slagit henne. Jag får svälja tre gånger, blinka med ögonen ungefär lika många gånger, innan jag inser att nej, det är inte rött ljus i hallen. Men jag ser rött ändå. Kanske att alla föräldrar reagerar så, jag hoppas. Men främsta orsak är hur jag lyckats passera tre "pedagoger" som inte nämnt ett ord om detta? De har på sin höjd sagt hej, dagen har tydligen varit varken bra eller dålig, i deras ögon.

Så vad händer nu? Jo jag klappar min dotter på kinden och säger: Såja, det var nog inte så farligt, kom vi måste hämta lillebror. Vi hastar vidare. 

Ehh, not! DET hade varit kränkande behandling mot mitt eget barn. Om jag skulle välja att inte följa upp det hon säger, talar jag indirekt om för henne att det du säger inte betyder någonting. Din röst och din talan är betydelselös. Är det det som vi vill ge våra barn? Inte jag till mina barn iaf. 

Jag är otroligt tacksam för att barnet står bredvid oss, ännu mer tacksam att barnets pappa är där samtidigt. Jag säger till faderskapet att vi behöver prata en stund med barnen. Stressad svarar han "Jaha? Vadå?" Förklarar att någonting verkar ha hänt under dagen och det verkar inte vara uppklarat. Jag fiskar in det andra barnet som är på väg att gå ut, för detta tänker inte barnet vara med på. Väl inne får barnen förklara vad som hände. En bra diskussion. Det andra barnet förklarar att "ja, jag knuffade henne, jag blev arg." Och det upprör mej egentligen knappt någonting. Barnet kunde ju förklara att min unge hade kastat en boll som hamnat på ögat och barnet blev arg på henne. Fine with me, bara jag förstår vad saker och ting beror på. Pratade om att nästa gång kan man kanske göra si eller så istället...osv. Inget konstigt, konflikthantering pysslar jag med dagligen. Pappan dräper vår diskussion rätt snabbt tyvärr. "Säg förlåt nu så vi kan åka hem". 

Och vad i h-vete ska ordet förlåt göra? Plåster på såren? Så nu är allt glömt? Ja det här var inget världsligt problem. Men se för fasen till att din unge tar ansvar för sina handlingar, barnet var riktigt bra på det, ända fram tills förlåtet skulle tryckas dit. 

Snälla, sluta fokusera på ordet förlåt! Det behövs naturligtvis också ibland, ex) "Oj, förlåt, det var inte meningen!" Men då saker ska klaras upp, är det viktiga att barnen får stå för sina handlingar, förklara varför, reflektera över annan lösning, samt komma överens hur vi gör nästa gång. Jag lovar, det känns bättre för alla parter att avrunda på detta sätt. Sluta sätt någon slags rosa skimmer på ordet förlåt som att det skulle trolla bort allt som hänt, samtidigt som barnet tänker att nu är det dumma jag gjorde borta. Handling och konsekvens, orsak och verkan. Om inte jag som förälder lär mina barn det.... Så finns det tydligen andra föräldrar som gör det ;) Men det tycker jag inte vi ska sträva efter, eller?

Have it King u all!

Jag vill, jag kan, jag ska!

Jag skrev i mitt inlägg igår på fb, att det förra inlägget var till alla er som undrar hur man orkar?

Jag skrev det med anledning av att jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan: Hur orkar du jobba med ungar?

Vissa förstår inte alls hur man orkar överhuvudtaget. Vissa undrar hur man orkar när man har små barn själv hemma. Vissa med beundran, vissa med nästan avsmak.

Om någon hade frågat mej när jag var tonåring, vad mina planer var med utbildning och yrke, hade jag aldrig svarat förskollärare. Det var inte alls planen. Sanningen är väl den att det bara blev. Jag hade ingen annan egentlig plan och barn och fritid på Ljunkan verkade ju lite lagom. Läshuvud haft jag alltid haft, skolan har alltid varit kul, jag har inte behövt kämpa som en tok, det har väl gått ganska som på räls. Så visst, med de förutsättningarna kan väl tyckas att jag borde siktat högre...? 

Fast å andra sidan, vad kan vara högre än att lyckas få arbeta med det jag älskar allra mest? Nej, det visste jag inte då, men är glad att det blev som det blev.

Idag kan jag inte tänka mej något annat, eller jo. Det jag gör, fast lite till.

Jag har tidigare gjort ett inlägg här som liknar det jag skrev igår. Även det fick otroligt många sidvisningar, just som det här. Även då, precis som igår klarar jag inte att skriva hela utan att bli tårögd. Det här ämnet, de här barnen griper tag i mej på ett helt obeskrivligt vis. Jag kan bara beskriva det genom att försöka återge det till er som läser genom att krypa in barnets innersta tankar och känslor. Genom att hjälpa dessa barn att tolka och förstå sin omgivning och samtidigt hitta verktyg och metoder för att hantera det de ställs inför.....ja då känner jag någon slags lättnad. Det är en så berikande känsla när detta sker att jag skulle kunna jubla och hoppa jämfota i trekvart utan att bli andfådd. Typ. Vissa av er förstår. Andra skakar säkert på huvudet. Det går så bra, vilket som - mej kvittar det lika. 

Så till alla er som undrar hur man orkar. Jag lovar. Man orkar stå ut med en unge som slåss, skriker, sparkar och slår. Man orkar bli kallad både det ena och det andra. För när detta lugnat sej och du byggt upp en tillit och ett förtroende med denna unge.... Då har du en liten vän, som sätter hela sin tilltro till dej. Som behöver hjälpen och som kommer att visa det på sitt eget speciella sätt. Och den kärlek och uppskattning som detta barn ger. Den är så äkta och så genuin att du kommer bli så lycklig att få vara del av ungens vardag. Ja, så lycklig att man fixar en timme jämfotahopp utan att bli andfådd. Typ.

Solklart va? Sedan kan förarbetet ta lååååång tid. Men värt. Och när jag idag nämnde för F att det var lite tråkigt att släppa lilla vännen jag nyss mött, så påminner han om att det kommer komma fler. Och så är det ju. Och jag kommer fortsätta dras som en magnet till dessa skitjobbiga, stökiga, bråkiga, obstinata och hopplösa ungar. 

De utstrålar något helt annat än "vanliga" barn och det sista de är är något av de orden som jag beskrev dem med här ovan. Hoppas ni förstår att det var en beskrivning av hur allmänheten tolkar det i vanliga fall.

Alla orkar inte med dem, jag förstår det. Men jag vill. Jag kan. Och jag ska. Just watch me!

Glömde igår, sorry 'bout that ;)

HAVE IT KING U ALL!

"Minst 300 veckor till?"

Jag har nu genomfört en intensiv VFU/praktik i förskoleklass. 21 härliga 6-åringar med underbara personligheter, var och en på sitt sätt. Jag blir så fascinerad när jag möter nya små människor. Ja, stora också, men just nu handlar det om små människor. 

Hur kommer det sig? Den stadiga frågan. Hur kommer det sig....

Att den här lilla vännen är så intresserad av flygplan?

Att den här lilla vännen dröjer sig kvar vid påklädningen?

Att den här lilla vännen sällan sitter där han/hon ska?

Att den här lilla vännen blir ledsen varje gång något nytt händer?

Att den här lilla vännen inte kan låta bli att skrika rakt ut?

Ja osv, jag kan hålla på tills imorrn. Allt har ett samband, hela vägen, hela tiden. Orsak och verkan, sällan slumpen som avgör.

Om jag dröjer mej kvar i kapprummet blir rasten kortare, då slipper jag konfrontation på skolgården. Då får jag en extra stund med en pedagog, jag blir sedd och hörd, för det är just det jag behöver mest just nu. Jag behöver inte hjälp att klä på mig, det har jag kunnat sedan jag var 3. Men jag kan låtsas, då får jag en stund av uppmärksamhet. Jag struntar i om det mest blir tjat om att jag ska skynda mej.

Ibland händer det att jag skriker. Ibland bara måste det ut. Ibland måste jag sparka och slå. Jag kan inte hålla tillbaka alla känslor. Och har jag inte så lätt att prata om dem då måste de ut på annat sätt. Dessutom får jag ofta lite mer uppmärksamhet av en vuxen.

Imorse när mamma skulle åka till jobbet då blev jag ledsen. Och arg. Det gjorde ont att se henne gå iväg över skolgården med lillebror i handen. Orättvist. Jag vill också gå med. Persiennen är nerdragen för fönstret och jag ser henne inte ordentligt. Jag slår. Jag slår det hårdaste jag kan på fönsterrutan. Persiennen mellan oss förstör, den måste bort. En vuxen kommer och drar upp persiennen och det känns lite bättre. Men resten av dagen ser jag mamma för mitt inre när hon går iväg. Känslan och upplevelsen kommer stanna där hela dagen. Den har lagt grund för mina förutsättningar resten av den här dagen. Jag får tillsägelser och blir bortburen. Jag ser flimmer för mina ögon och jag tycker mest att allt är jobbigt. Jag hinner inte, orkar inte sortera intryck förens nästa situation uppstår.

Men just det. Jag är 6 år, snart 7 och klarar inte sätta de här orden. Kan du hjälpa mej?

Idag var sista dagen på min VFU. Det har varit en vecka full med intryck. Men det här är min största och mest minnesvärda upplevelse. Berättelsen ovan är naturligtvis fiktiv, med inspiration från ett barn jag träffat. Den här lilla vännen ville inte titta åt mig under hela första veckan. Jag var en ny person, någon okänd. Jag lade ingen energi på att bygga upp en tillit, tiden var för kort. Jag har gett ett leende då och då, sträckt ut en hjälpande hand utan att egentligen kommunicera. 

När vecka två började hände någonting. Helt plötsligt smyger en liten hand in i min hand. När vännen blivit arg har jag fått finnas där, blivit accepterad. Faktiskt utvald, före andra vuxna.

Idag skulle vi gå hem samtidigt. När vännen förstod att vi inte skulle ses nästa vecka fick jag en underbar bekräftelse på det förtroende vi skapat:

"Jag önskar du kunde vara här 300 veckor till" ..... Och den kramen. Den känslan behåller jag, för alltid tror jag.

Lite helg

Här händer inte överdrivet mycket :) Lugnt å skönt, I like.

Igår på hemväg stannade jag och pratade med mina kollegor i Vårdsberg, det blir ju alldeles för sällan.

Fick kaffe och pratstund med bästa Neta <3

Idag har jag och kidsen tillsammans med mormorn tagit en sväng på stan. Gränden hade lite hittepå för barn så där stannande vi en stund med pyssel, ansiktsmålning och träffade en kändis.

Vid kändisens bord stod en mycket vacker skylt. Han vet hur han ska charma minsann ;)

Smygfoto hehe!

Där satt han bakom kamera och dator med våtservetterna redo! 

Någon timme i trädgårdsföreningen och efter det var alla både blöta och kalla.. 

Hittade roliga lampor på hemväg, sen blev det kväller. Nu är det soffhäng med popcorn och godis. Lördagar är bra! 

Dagens fråga från C: Mamma. Har igår varit? Jo det kan vi ju vara ense om, igår har alltid varit.

Avlslutar med ett par bilder där sonen ser lite galen ut. Kan bero på att han är det ;)

Mm oboypulver med sked!

Have it King u all!

Praktiserande student.

Har den stora äran att få spendera tid med ett härligt gäng i förskoleklassen i Bankekind i två veckor. Går omkring med namnskylt som säger: student. Aningens märkligt, men så är ju fallet. Barnen tycker oxå det är lite märkligt. Jag är faktiskt rätt gammal för att gå i skolan. Mycket frågor, här är några från de två första dagarna:

Hur gammal är du? 

Är du gift? Följdfråga: Måste man gifta sej? Svar av annat barn: Nä man kan skaffa barn ändå.

Har du barn? Vad heter de?

Hur gammal är din pappa? Följdfråga: Hur gammal är han i sin himmel?

Har du smink? Varför?

Varför har du ett kort hår och ett långt?

Stannar du och äter mellis med mej?

Kan vi spela Diamanten? (Har numer stormästartitel hehe...)

För att inte tala om alla frågor om vad som händer och när.....:

När är rasten slut?

Ska vi vara ute eller inne på fritids?

Har min grupp skapande eller gympa i eftermiddag?

Ska vi ha kompisgrupper på fredag?

Är det tjejer eller killar som ska till skogen på torsdag? När är vi tillbaka?

Ska jag åka skolbuss idag, eller blir jag hämtad på fritids?

Samtliga svar på dessa ovan blir ju tyvärr Vet ej!

Jo lite koll börjar jag få. Jag tror jag har satt 21 nya namn nu iaf. Svinbra. Köksan och jag har samma namn, men att ha en namne är jag ju van vid.... Lite lätt förvirring bara när barnen i 1:an eller 2:an, som jag egentligen inte jobbar med, frågar efter mej och köksan tror de pratar med henne. Nu blev det KarroK och CarroC. 

Men vilka roliga dagar jag fått vara med om hittills :) önskar att alla inom vårt yrke skulle få prova detta, lite av en ny värld. Stressigt, men kul!! 

Nästa vecka blir det väl ännu lite mer allvar, då ska uppgifter genomföras och jag ska återigen bli filmstjärna. Minst 10 minuter film ska högskolan ha in, där jag visar hur j-a bra jag är ;) Lätt, sajja!

Imorgon är verksamheten stängd för studiedag. Jag ska få ta del av en föreläsning av Lkpg kommuns genuspedagog. Ska bli mkt intressant!

Nej några bilder från min arbetsplats kan jag ju inte publicera som ni kanske förstår...

Men dessa fastnade när jag tog en promenad på rasten. Underbar miljö. 

Njutbart. Och lugnet behövs en stund när vardag går i 300...

Have It King u all!

Göteborg, Scandinavium och IN FLAMES!

Fredag eftermiddag tog vi tåget mot Götet. En sväng på avenyn, käka och dricka gott och naturligtvis se In Flames inta Scandinavium :D

Det blev en riktigt bra helg och nu är jag helt färdig och ska nog strax dyka i säng.

Bilder va? Ja finns massa bilder, som alltid på konsert!

Framme i Götet ca 19.30 på fredagskvällen. Vi tog oss till 2112 som ägs av Flamesmedlemmarna Peter Iwers och Björn Gelotte. Myyyycket folk som ville ladda upp på restaurangen dagen innan spelningen. Snackade med tre schweizare som rest till Göteborg för att se spelningen, de var oerhört exalterade :)

Vackra tavlor :)

Menyn! Bara burgare :)

Galet gott!

Lite Pistonhead naturligtvis :)

Sedan blev läggdax, lördag startade med lyxig hotellfrukost och sedan ut på stan för lite skillnad shopping, I like :) Råkade köpa ny "skinnjacka", tur att jag inte hade fyra innan....hm. Inga jeans iaf ;)

På plats i Scandinavium! Lite ölhäng i baren :)

Papa Roach var förband, hörde och såg litegrann, helt ok.

In Flames var galet bra. Låtlista och framförande alldeles lysande. Publiken var euforisk och Anders och alla de andra gav järnet där framme. Jag vrålade mej hes, hoppade mej svettig och fick blodstopp i armarna. Klippt slut efter spelningen! 

Efter spelning var det läge för efterfest så vi mötte upp Tank å Pilla och hängde på hem till Anders och Nina som bor strax bredvid Scandinavium. En stund hemma hos dem och sedan in till Rockbaren. Som var fullt. Men det löste Nina, som tydligen var stammis där, så simsalabim var vi inne. Tack, tack!

Lyckades bli vid detta, sjukt vackert :)

Tack alla inblandade för en mycket bra helg! Nu är det lugnt med konserter ett tag, iaf vad jag vet just nu, men det kan ju ändra sej ;)

Have it King u all!