"Du är min stolthet, du är mitt viktigaste, du är mitt allt, det förstår du väl?"

Du är min största förebild. Den jag ser upp till. Alla dina fina sidor, många av dessa finns även hos mej - tack vare dej. Alltid stöttande, klok och vis på alla sätt. Närvarande på ditt egna lilla sätt, både då och nu.

Alla samtal. Många och långa. Givande, för det mesta. Åsikter om allt. Mothugg och medhåll. Diskussioner om ALLT. Allt gås igenom och vänds och vrids på. Så många svar.
Så mycket humor, så mycket dumheter. Ett snett leende. Ett leende som smittar, jag tror att vi ler lite lika dessutom.

Galna påhitt och upptåg. För visst måste lite bus till för att livet ska bli lite "kuligt?"
Skoj som byts mot allvar på nolltid. En tanke kanske passerar dej och du försvinner bort en stund, och jag vet precis den känslan, även det har jag fått av dej.

Visioner och målsättningar - "ge aldrig upp", ditt motto.
Varma kramar och puss på kinden.
"Du är min stolthet, du är mitt viktigaste, du är mitt allt, det förstår du väl?"

Ödmjuk, men stark.
Alltid omtänksam, aningens överbeskyddande.
Aldrig gjort en fluga förnär, skulle aldrig göra någon orätt.
Laglydig som få.
Alltid hjälpsam, alla måste må bra runt omkring.

Alla dessa uttryck, jag hör mej själv idag, jag låter som du.
Alla små egenheter som att vicka lite med ena benet som av rastlöshet (eller nervositet?), jo, jag fick den med mej även den.
Din gång - rak i ryggen och korta snabba steg. Vi har alltid hållt jämna steg du och jag.

Din känsla för omsorg och omhändertagande.
Dina värderingar, sunda och för alltid orubbade.
Sällan en sorgsen min, humöret på topp med slagord som "Det rer sä!"

Min älskade fina pappa.
Varför känns det så orättvist att du var tvungen att lämna mej?
Jag behöver faktiskt dej, just nu mer än någonsin.

Hade behövt ha ett av våra långa samtal, hade behövt ha en kram. Behöver få höra att jag är din stolthet, ditt viktigaste, ditt allt. Och ja, jag skulle tro dej.

2008-08-04. Jag avskyr de siffrorna, i den följden. Du somnade hemma på soffan, jag hoppas inte du hade ont någonstans, utan att du bara somnade. Tänkte du på mej sista stunden ifall du var vaken?
Ditt hjärta orkade inte pumpa runt blodet i din trötta kropp. Det tog stopp någon gång under eftermiddagen, ingen vet riktigt när. Dina födelsesiffror intygar att du faktiskt bara var 62, men ditt leverne gjorde kroppen gammal och jag hade ju länge vetat att det var en tidsfråga.

Vet du pappa? De två sista åren försökte jag förbereda mej mentalt på din bortgång. Jag kommer ihåg att jag tänkte hur mycket jag kommer gråta. Jag kommer ihåg att jag tänkte: "Jag kommer önska vi träffades oftare". Detta tänkte jag utan att göra någonting åt situationen. Jag förbannar mej själv, men inser att det finns inger ångerrätt på dessa tankar och känslor.

Pappa är det ok att jag är arg på dej? För att det känns orättvist. Det borde varit så många år kvar.
Allt jag skrev ovan är fina saker som satt spår i mej. Jag är så glad för det.
Men det finns även ställen jag inte går till längre.
Det finns platser jag tar omvägar förbi för att slippa passera.
Nej, jag ska inte skuldbelägga dej för det, det handlar väl troligen om att det är dags att ta tag i det.
Och förresten vet du? Jag har inte gråtit speciellt mycket. Jag grät på din begravning tills jag skakade.
Jag minns att jag grät en gång i bilen då jag lyssnade på "Dunkla rum" av Winnerbäck. Den vill jag inte höra längre, den texten är för mycket du.
Men idag. Idag är gång nummer tre som jag gråter över dej. Saknar och sörjer dej något vansinnigt.

Jag har inte orkat gå till minneslunden mer än vid två tillfällen.
Det verkar som det är dags nu. Jag har tydligen kommit till en punkt där det inte går att förskjuta detta längre. Jag måste alltså tvingas till att vara ledsen, jag trodde jag kunde fly. Tji fick jag.

Att stänga inne gråten kommer aldrig att gå

Men jag vill minnas glädjen, det smärtar mindre då ‘

Du lämnar mig i tomhet och insikten är svår

Kan aldrig helt begripa men jag gör vad jag förmår

Timmar blir till dagar och augusti blir till höst

Alla vackra minnen är det som ger mig tröst    

 



Texten är från "Solen bryter fram" som jag skrev till Lina då hennes bror gått bort. Tar mej friheten att låna min egen text för att beskriva hur det känns just nu.

Alla Helgon stundar och denna synen på torgen var upprinnelsen till alla tankar

 

Har var vårt sista samtal. Några dagar senare var du borta. Bänken står kvar.
Jag går oftast omvägar förbi denna för att slippa se, slippa tänka.
Det gör ont.
Snart, ska jag ta mej dit igen. Sätta mej en stund och bara känna.

 

"Om jag fick en sista stund, jag skulle vårda var sekund"
Du fattas mej, förstår du det?
Och pappa...
Jag är stolt över dej, du är oerhört viktig för mej, du var och är mitt allt,
det förstår du väl?
Och ja. Jag ska följa ditt motto. Jag ska ALDRIG ge upp.
Och visst fasen kommer det att "re sä".