Stampat på min tilltro :/

Ibland då stannar tiden, den liksom bara slutar gå.
Kvar blir ett tomrum, ett vakum där inget längre känns.
Det enda som som är noga är att inte längre slå.
Det enda som är viktigt, är att sky elden så den inte bränns.

Det finns en kamp som aldrig avgörs
Det finns en outtalad tanke kvar
Jag möter aldrig kampen, om jag så förgörs
Jag säger aldrig orden, vill inte få ett svar.

När allt omkring har upphört, då vittrar fasader ner
Det händer att allt faller, jag ska inte lyssna mera då
Kanske kommer det en sanning, som inget ego ser
Men att hamna i den stunden, kommer kräva mer än så.

Jag har stampat på min tilltro
Jag har vridit och har vänt
Mitt signum är en vantro
När, hur och var är okänt.

Låter mej ledas in i vånda och och kanske visst förakt
Men orkar inte tvinga mej att välja mellan ont och gott
Jag fortsätter att dansa, följer tid och rum i takt
Snart möter jag en djävul som står och grinar rått.


Nej det är inte nattsvart på Vete, även om det verkar så.
Men lite grå-dis går nog att utläsa troligen.

Vill bara slänga med xtra stora varma kramar till några som är viktiga, som alltid finns när det behövs. Genuina, varma, omtänksamma och framför allt förstående på ett sätt som många inte klarar.
Lina & Jonte, tack för era ord tidigare ikväll. Ni vet att ni är viktiga, och det ni säger träffar som det sällan annars gör. Tack.
Och naturligtvis till er som jag pratar med dagligen, ni vet ju vilka NI är. <3

Även om det inte riktigt känns som ett glädjetema här ikväll måste jag nog följa mina riktlinjer och säga:

 

Have it King u all!