Men med mej efter helgen har jag ett par samtal som berör. Dessa var långt ifrån partaj-ytligheter även om de infann sej i princip mitt upp i alltihop under lördag kväll och natt.
Det som diskuterades var kanske inga nyheter på så vis, men tanken som inte släpper taget är hur lite vi egentligen vet. Om någon vid något tillfälle nämnt för dej att "jag hade en tuff uppväxt" eller dylikt, så vet du ingenting. Inte förrens du får veta om saker och händelser som skett. Hur det gick till. Hur det kändes. Vad du gjorde. Vad du inte klarade göra. Vad personer/na som var med vid tillfället sa/gjorde eller inte sa/gjorde. Och naturligtvis pratar jag om väldigt tuffa upplevelser nu.
"Måste haft en taskig barndom eller nåt..." Kul uttryck? Inte värst. Troligen existerar uttrycket endast på grund av att det ligger oerhört mycket sanning i det. För har du egentligen tänkt på vad "en taskig barndom" gör med dej i det långa loppet? Allt som du upplever eller kanske utstår när du är barn ligger till grund för hur du är som människa idag. Mer eller mindre naturligtvis. Många kan säkert hantera det de varit med om, kanske till och med har skakat av sej hemskheter. Fast aldrig helt. Din reaktion på de händelser som sker idag utgår till stor del från dina tidigare upplevelser. Vad du varit med om samt vad du har för relation till just den händelsen.
Nej jag har inga statistiska belägg för dessa påståenden. Endast egna erfarenheter, många års erfarenhet av att jobba med barn, både de som mått bra och de som mått sämre. Där till ett par kurser psykologi samt mina vänners berättelser. Och kanske lite logik också.
Jag känner mej egentligen (ännu mer!) totalt förvirrad efter dessa samtal. Hur fn orkar man? Varför kraschar man inte? Inte ens sådär bara litegrann? Eller så lär man sej hantera och därmed också leva med dessa händelser och tankar, gör dem till något "naturligt". Eller hellre konstlat naturligt. För man vet inget annat sätt? Nej, jag blir inte klok på det.
I sanningens namn tror jag att anledningen till att jag tar det till mej så pass är att jag själv just nu har en riktigt tuff period av mitt liv, som jag hoppas är på övergående inom kort. Om JAG kraschar, som jag faktiskt gjort lite av och till, borde väl dessa människor också göra det.... Kanske har de, kanske gör de. Men vad jag vill ge till er, som jag försöker säga om och om igen är: Prata! Om man inte vill ta steget fullt ut och prata med någon yrkeskunnig, dvs psykolog, prata iaf med de eller den du känner att du kan. För att kväva och ignorera är inte till vinning. Och saker som du inte tror har påverkat dej alls, har gjort det. ALLT du får med dej blir en erfarenhet. Frågan är bara om det är en positiv eller negativ erfarenhet och hur du senare använder dej av den informationen och känslan du bär med dej.
Sånt här kan jag grunna på i evigheter och kan även diskutera i evigheter. Don't go there ;)
Jodå. Jag "skojar" lite nu. Vad är egentligen oddsen för att två personer vid mitt köksbord i lördags lägger ut en hel, halv text om sitt liv. Ja fast vid två olika tillfällen.
Kanske för att jag genuint bryr mej. Jag gör det, för de som står nära, och det är väl bara till dem man kanske känner att man öppnar sej på detta viset? Jag vet faktiskt inte.
Det enda jag kan relatera till är hur jag själv tycker, tänker och känner om att prata om mej själv till andra. Vissa har fått en hel del, en del skulle jag aldrig berätta en bråkdel för men ingen vet allt. Förrens nu. Och det är så fruktansvärt befriande så om ni bara visste.
Vill egentligen bara ha sagt en sak. Fundera en extra gång nästa gång du tycker att en person reagerar/gör/säger något "konstigt". Personen har säkert sina grunder. Och det har du också.
Hoppas du får en kunglig onsdag, för nu lägger vi tisdag till arkivet!
Puss påt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar