Ytlighet och pulkarace

Har du tänkt på någon gång hur olika människor är? Ja, klart det har väl alla... Men jag menar hur olika människor funkar mot varandra. Eller ska man säga till varandra...?
Bäst jag förklarar mej innan jag snärjer in mej i eget grunnande som ingen förstår ;)
Tänk på människor du mött. Jag tänker främst när man möter nya bekantskaper i vuxen ålder.
Sista året har jag mött så otroligt många människor. Många med Grebo-aknytning av olika sort men även lite stadsbor faktiskt ;) (Tänk att jag sörjde att lämna Grebo och alla fina människor... Träffar lika mycket Grebo-folk nu som innan, ja nästan iaf.)
Vissa människor klickar man med direkt och det är ju underbart. Man har liknande eller samma värderingar, tänker lika, förstår varann och kan känna in vad den andre tycker och tänker utan att det behövs sägas. Jag har några sådana. Men. Det jag kom att grunna på är dessa människor som man aldrig kommer nära. Man kanske träffar dem gång efter annan, vid upprepade tillfällen, men man kommer liksom inte förbi det där ytliga. Personen du möter är glad och trevlig. Har överlag inte svårt att prata eller uttrycka sej. Men lika fasen lägger personen huvudet lite på sned, ler, nickar och svarar: "Ja, jag håller med" Nästan inställsamt. Då har jag bara lust att skaka personen och be om ett livstecken. Hallå?! Är det nån hemma?! Eller kör du autopilot förjämnan?
Den egentliga frågan är ju vari "problemet" ligger. Är det mej det är fel på? Eller den andra personen? Eller något så "simpelt" som kemi? Kanske har denna människa jag möter en stor barriär mot nya människor och släpper inte in vem som helst. Finns ju naturligtvis ingen universallösning, varje möte är ju unikt. Men jag kan bara inte låta bli att grunna på det. Ja, ännu en av alla dessa onödiga funderingar, om man inte har någon att diskutera det med. Och skäms på er (nästan) allihop som läser här. Ni är för jäkla dåliga på att respondera må jag säga! ;) Ni är medvetna om att så länge jag inte får mothugg, så har jag rätt? Hehe, nej jag skojar naturligtvis :)

Söndagslugnt på Vete. Tänt på det där ljuset. Tagit en pulkasväng i alldeles för många minusgrader.
Och allt detta otroligt spännande såg ut ungefär såhär....

Sonen fascinerad över blinkande snögubbe

Tände på det första ljuset

 

Storasyster drar lillebror

Pulkarace i ngt för liten pulka, men gick finfint ändå :)

Lite adventsfika med moder och nu bidde det kväller. Imorrn pluggdag inför tenta på tisdag. Gah.

Have it King u all!