lördag 15 december 2012

Om en eld som aldrig falnar.

September 2008.

Det som för dryga hundra år sedan var svinhuset är beläget på höger sida. Till vänster växer fortfarande trädet som trots sin ihåliga stam ändå står lika stolt och ger skugga soliga dagar.
Straxt efter trädet står pumpen vars underliggande brunn slutade ha tjänligt vatten för många år sedan, så länge jag kan minnas har vatten hämtats på grannens tomt. Precis vid brunnen korsas tomten av två gulnade tvättlinor. Som barn kunde jag passera obehindrat, i vuxen ålder får jag ducka en aning. Nedanför finns stenen där fiskrenset lades ut för måsar att kalasa på. Ungefär här övergår gräsmattan till att bli en stig. Många fötter som trampat, ett flertal generationer. Just på den lilla stigen kan man också spela kula, jag vet för jag har gjort det så många gånger. Till höger en stor ek. Två repstumpar svänger lite ensamt i vinden, gungan är borta sedan länge.
Stigen leder ner till ängen. Förr bruksmark, idag vildvuxen ängsmark och otroligt vacker.
Men just idag finns något som stör allt det vackra. Precis intill stigen, där tornar ett berg upp sej av vad som snabbt skulle kunna sammanfattas som ett virrvarr av rök, sot och aska. Och eld. Så mycket eld.
"Men vräk på 'rå för helvete!"
Han är Ondskan själv. På utpräglad stockholmska grinar han med hela ansiktet, han är så otäck människa att till och med Hin Håle själv skulle backa.
Jag nickar och 'vräker på'. Jag gör som han säger. Apatisk och endast närvarande fysiskt. På avstånd hör jag min dotter som är 3 månader gammal skrika i vagnen.
"Måste ge henne mat" säger jag kort, men undviker att se på honom.
"För helvete. Kan inte det vänta?"

Jag har lust att skrika, vråla och svära och berätta för honom vilken jävla idiot han är.
Men jag gör ingenting, vad jag än skulle göra är det lönlöst. Han skulle hånskratta och återigen sänka mej till bottennivå. Jag vill inte ge honom det nöjet. Jag går därifrån, bort till vagnen och tar upp min dotter.
Gubbaset står kvar och fortsätter ge näring åt sin perfekta brasa, som om det vore det viktigaste i hans liv. Och det är det.
På håll ser jag möbler, mattor, tavlor och diverse trädgårdsredskap göda elden. Från brasan hörs olika ljud beroende på vad gubbaset matar den med. Den höga värmen klarar det mesta, och skulle något ta sej lite dåligt, ja då är gubbaset där och petar. Tvingar föremål till aska.
Snart hörs ett rop över gården:
"För faan! Hur mycket skit är det uppe i båthuset?!"
"Jo, det finns nog mycket saker...."
Och det gör det verkligen. Från taket hänger snörtåtar kvar med en intensiv turkos färg. Jag kastas tillbaka till den dagen då min allra första cykel skulle få ny färg. Den var begagnad, men den var min. Den var även militärgrön. Och en flicka på fem år har en dröm om en turkos cykel. Den snälla fadern gör sitt bästa och lackar cykelns delar tills de har den perfekta turkosa färgen. Ser mej själv sitta utanför på gräsmattan, tålmodigt väntandes.
Och där hänger dessa snören kvar sedan den dagen. På golvet ligger sandleksaker, en lära-gå-vagn, en hög med bilder. Bebiskort. Kort på min mor anno 1977. I ordnade små högar, men illa åtgånget av fukt och muslort.
"Men fy faaan va skit."
Och jag nickar. Och vi eldar.
Liten sinnesnärvaro vaknar och jag plockar varsamt undan lära-gå-vagn och några bilder. Fler saker hade gått att rädda, definitivt fler bilder. Men jag blir intalad att allt är 'skit', och då är det väl säkert så.
Elden matas med saker, föremål och ting som varit sparade i många år.
Elden matas med minnen, känslor och kärlek. Och elden är vansinnigt hungrig och slukar allt. Utan att tveka.
Mitt i allt detta ser jag min dementa gamla farbror komma gående nerifrån brasan, upp mot båthuset. Han är förvirrad. Förstår inte vad som händer, undrar varför vi rensar så våldsamt. Han tycker att allt kan vi ju inte köpa nytt. Han får inga svar. Jag kan inte. Gubbaset bryr sej inte. Jag ser min farbror försiktigt lägga en hög med lexikon i en prydlig hög bredvid dörren till boningshuset. Dessa vill han spara, de är viktiga för honom. Jag hör gubbaset fnysa åt vad min farbror gör. Behöver jag berätta att böckerna inte ligger kvar när min farbror en stund senare vänder tillbaka för att hämta dem? Gubbaset tyckte elden höll på att falna.

September 2008. En månad sedan pappa gått bort. All skit ska eldas upp.
Det tog två dagar att tömma boningshuset och de tillhörande 4 uthusen. Den lilla gården köpte farmor och farfar, där byggde de upp sitt liv och slet för att få ihop detsamma.
Pappas plan var att efter sin pension flytta hit, "Till lugnet".
Nu blev det aldrig så.

Av olika anledningar dröjde till 2012 innan huset såldes. Nu är det borta, i allafall ur mitt liv.
Men jag hoppas så innerligt att detta underbara ställe ska ge fler barn en hög av ovärderliga barndomsminnen.
Däremot önskar jag ingen behöver utstå det smärtsamma som det innebär att bränna upp det någon annan värderat högt. Och troligen hade även jag värderat vissa av dessa saker högt om jag hade haft dem kvar.

Fortsätt simma mina vänner -
fortsätt simma <3

2 kommentarer:

  1. Tunga dagar och tunga nätter finns alltid men blir lättare att bära när de sett dagens ljus. Styra till dig!! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kristina, det är så sant som det är sagt. För mej blev detta minnet lite lättare att iaf reda ut när jag fick det på pränt. Nu kan jag hantera det hela på ett annat sätt, så det du skriver stämmer faktiskt otroligt bra. Kram!

      Radera