fredag 28 december 2012

"Dom är ju inte kloka....."

Påskhelgen någonstans i slutet av 80-talet.

Köksbordet är grönt. En ganska gäll grön färg möter den besökare som eventuellt skulle kliva in i det gamla köket. Vid bordet finns tre stycken stolar. Alla med olika dynor och med olika slitage. Vid bordets kortsida står bara en stol fastän att två skulle få plats. Anledningen är farmors rullstol och därmed har farmor fått sin givna plats vid bordet. Till höger står kökssoffan som fick nytt tyg långt innan jag ens var född. Här sätter man sej även om man klippt gräset eller rensat ogräs i trädgårdslandet alldeles nyss. Låt oss säga att soffan är rätt sliten. Längst in vid fönstret där soffan möter vägg, där är mitt hörn. På en hög med kuddar sitter jag, oftast med benen uppdragna under hakan. Och stortrivs. Full koll på köket. Full koll på gården ut genom fönstret. Bra överblick över allting. Och just där sitter jag uppflugen även denna dag, lyssnar. Får vara med när de vuxna pratar, diskuterar, härjar och skojar. Omvartannat.
Detta innebär verkligen att "vara med på ett hörn". Jag säger sällan något. Inte för att jag inte får lov, utan för att jag tar in. Lyssnar och lär. Kanske inte så mycket faktamässigt eller på grund av att det är givande diskussioner. Men jag lyssnar till min pappa, till min farbror och till min farmor hur de kastar sej mellan dessa nästintill olika sinnestillstånd. Ena stunden är de rent av osams. Tre sjukt envisa individer. De är släkt, de älskar varandra. Osams med inslag av kärlek. En oslagbar humor. Mycket ironi. Ge och ta. Återkopplingar. Något som någon sa för en timme sedan kastas tillbaka i luften som en projektil full med ironi, rakt i ansiktet på någon annan. Det är ett samspel som pågår. Fullt av liv och på en ganska hög nivå. Du måste vara ganska snabb i tanken för att klara ut vad som åsyftas eller menas ibland. Jag är någonstans mellan 8 och 10 år när just det minne inträffar som jag ska berätta om. I den här åldern inser jag naturligtvis inte att det är detta som jag nu beskrivit som jag tar in och lär mej om. Just då tycker jag bara att det är "kul" att lyssna på dem.

"Christer!" utbrister min farmor.
"Mhm. Va äre?"
Farmor böjer sej fram, lite närmare fönstret. Hon kisar så näsan blir alldeles skrynklig. Glasögonen skjuts upp en aning.
"Di dära röda blommerna. Di har inte ja satt där."
Pappa sträcker sej fram, tittar ut genom fönstret. Vänder sej om till farmor, skakar på huvudet. Han tittar ut igen. Han vänder sej mot mej, flinar till och blinkar med ena ögat, skakar på huvudet igen. Sedan vänder han sej mot farmor. Ler ett snett leende och säger sakligt.
"För helvete morsan. Det är ju vattenslangen." Sedan bryter han ihop i ett asgarv. "Morsan, ser du så illa?"
"Gerilla?" säger farmor. "Soldater menar du?"
Vid det här laget kippar min far efter luft för han skrattar så pass. "Han försöker få fram orden "vattenslang" och "ser illa".
Jag hjälper honom med det och berättar för farmor vad hon sett och inte sett ute i trädgården. Då skrattar även min farmor så hon nästan trillar ur rullstolen.
"Ja tammefasen. Jag hoppades väl att jag inte hade glömt att jag planterat nåra röda blommer som hette som di där gerillasoldaterna." säger farmor.
"Förresten Christer. Nu måste jag pissa, nu får du rulla ut mä till dass. Då kan jag ju passa på att titta på den dära vattenslangen också" bestämmer farmor.
De lämnar köket och jag böjer mej fram en aning för at se min far skjuta sin mor i rullstolen över den ojämna gräsmattan, slutmål: Dasset.
Jag hör hur de skrattar och pekar på vattenslangen. Hör hur min far driver med farmor och hon skrattar. Jag ler ett snett leende för mej själv och tänker att...
"Dom är ju inte kloka."

Men kloka var just vad de var. Och de är troligen anledningen till att jag blev som jag blev när jag inte redit blev som jag skulle ;)
Men vad gör väl det, så länge ett sådant här minne kan få mej att le så är jag nöjd.
Och vad som är ännu bättre... Jag har så många på lager!

 
Have it King u all!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar