Nu inser jag alldeles glasklart att så var inte fallet. Man kanske kan jämföra det med att tidigare var allt lite "gråzon". Allt var som sagt, lite lagom.
Nuläge: Sprudlande glad. Blixtrande arg. Hämningslöst ledsen.
Inget lagom nånstans. Kan inte stava till småsur, halvirriterad eller smått glad. (Jo stava kunde jag visst, men vet inte hur man utför det.)
Jag vet inte om det är bättre eller sämre att vara "lagom" eller väldigt konkret i sina känslor. Det beror säkert på läge och situation. Ibland kan det säkert vara bra att vara "lagom". Onödigt att brusa upp för småsaker. Det kan jag väldigt lätt göra. Det kan ju räcka att markera utan att bli tvärförbannad. Faktiskt.
Anledningen till att jag funderar över detta just ikväll är att det gör så fruktansvärt ont att se en av mina närmsta fara illa, inte må bra. Det gör ont i magen, ont i huvudet men främst någonstans mitt på kroppen där inne...Jag tror man hittar hjärtat ungefär där.
Hade detta hänt för ett år sedan hade jag stöttat, sagt bra saker vid rätt tillfällen, varit förstående och önskat lycka till.
Nu... känns det som att jag inte gör någonting (fast det är troligen inte helt sant, inte upp till mej att avgöra) jag säger inte "rätt saker" på bra ställen, självklart önskar jag all lycka som finns att få tag i, men något avgörande är förändrat.
Mitt synsätt, mina tankegångar och mina insikter. Empatin. Insikten om. Känslan på det.
Ja. Jag kan relatera till det själv, vissa tankar i det här har jag själv gått igenom. Det här är med andra ord ett sådant läge där man får säga "jag förstår". (För det får man endast göra om man verkligen gör det och inte ur endast en empatisk tycka-synd-om-situation.) Jag förstår, jag har gått igenom samma skit, iaf vissa delar av det.
Men det tar så jäkla hårt. Jag blir så ledsen. Så ikväll blev det till att gråta en skvätt eller kanske två. Våndas över att veta vilka tankar vännen har. Och ja. Jag kan berätta att det kan liknas vid inre oro, nästan i närheten av panikkänsla. Nu har jag inte just den känslan om detta, men de påminner lite för väl om varandra och jag är inte alls tillfreds med att känna såhär.
Det gör så sjukt ont.
Och jag kan ingenting annat göra än att "finnas här". Satan så klyschigt, men det är ju ändock sanningen.
Jag kan inte ta dej ur situationen. Jag kan inte trolla bort tunga stunder. Jag kan inte göra allt bra. Jag kan inte säga en massa fina ord vid rätt tillfälle. Jag kan inte heller göra saker ogjorda eller vrida klockan tillbaka.
Men jag kan finnas här. Jag kan känna det du känner och jag kan ta in dina tankar. Jag förstår.
Du är inte ensam på resan, jag följer ju alltid med dej, det vet du väl?
Nu är det min tur att få stå upp för dej, såsom du gjort för mej.
Och med värk i hjärtat som envist molande tandvärk... Har jag sällan känt mej stoltare än att få göra det här för dej. Och med dej. För du ska se att vi RER'T. Som alltid, right?
Jag älskar dej.
Nu ska jag runda av det här inlägget. Det här hamnar i samma kategori som de jag har skrivit om min älskade far. Lika tufft och lika jobbigt. Det trillade några(!) tårar under tiden här. Det gör så ont, så sjukt ont.
Ja. Jag har blivit väldigt mycket mer känslosam sista tiden. Bara att inse. Men det kan nog vara nyttigt. Tror jag. Inget King idag. Jag klyschar till det med: Ta hand om varandra, vänner är bland det viktigaste vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar