Käkat taggtråd?

Igår på jobbet hade vi studiedag. Förmiddagen var vikt åt teambildning och eftermiddagen var avsatt till egen planering med arbetslaget. Nu jobbar jag endast deltid och hade bara två timmar att förfoga över alternativt delge de andra av, hur man nu vill se på det ;)
Vi ansåg att teambildningen var viktigast, så min två timmars långa arbetsdag fick gå till att närvara en stund vid detta spektakulära event.
För några år sedan hade vi hjälp av Handledningsteamet - Lkpgs kommun på den arbetsplatsen jag då arbetade på. Jag kommer ihåg att vi efter de första 3-4 gångerna var väldigt pessimistiska till det hela, vi påverkade säkert varandra också till att tycka så. (Över tid ändrade vi uppfattning och teambildningen var det som faktiskt fick vårt arbetslag framåt.)

Denna gång visste jag alltså lite på förhand vad som skulle komma att hända, för jo, tillvägagångssättet var detsamma. På golvet läggs ett ganska stort antal bilder ut. Varje medlem i gruppen ska välja ett, kanske två kort, som beskriver dej själv som person. På ett eller annat sätt. Ja, något du kan relatera till.

Och det är väl bara så. Det första du ser är det som är "rätt". Tittade runt en stund till, kunde ju kanske finnas något annat som jag kände att jag kunde relatera till. Fick ge mej. Det du ser först är det som talar för sej. Och dej.... Tog kortet. La det på bordet. Hämtade kaffet och tänkte: Va fan.

Utifrån våra kort skulle nu alla beskriva vilka vi var, varför vi valt kortet. Hur det kommer sej att vi valt att arbeta med barn. Vilka egenskaper vi har? Vilket förhållningssätt? Hur kommer det sej att vi agerar/tänker/fungerar som vi gör.
Jag känner att jag är på väg att hoppa av stolen. Ja, jag älskar ju det här. Jag har skrivit om det här tidigare. Men att börja förklara där och då för alla hur jag ser på att det hela går till när vi formas, utvecklas och förhåller oss till våra egna liv....Nej.
När turen kom till mej svarade jag därför ganska kort och koncist. Allt du möter, vare sej det är positivt eller negativt, formar den du är.

Jag förstod helt och fullt vad vår teambildare sökte. Hon hade velat ha konkreta händelser i stort och smått som går att sätta fingret på: "DET var det som avgjorde det hela för mej"
Ja naturligtvis. En kollega har kämpat med sjukdom. Efter en sådan kamp förändras livssynen, absolut. Men så fungerar det inte för mej, inte riktigt så "enkelt". (Missförstå mej rätt nu!)

Jag hade velat svara:
Den gången pappa skrattade så han trillade av stolen...
Den gången min mamma sa några väl valda ord som gjorde så ont att de aldrig går att glömma....
Den kvällen då jag var 6 år och inte kunde sova för det var första gången jag kände en andlig närvaro..
Den där bilresan hem från landet då jag grät nonstop i 4 timmar för att nallen blev kvar...
Den där kvällen och 100 gånger till när jag lyssnat på pappa som beställer taxi, varje gång med olika efternamn, "man vill ju inte bli igenkänd."
Den där soliga eftermiddagen då jag var 14 och bästa vännen Gunilla och jag låg på rygg i gräset och letade molnfigurer.

Men nöjde mej med "allt du möter formar dej." Det MÅSTE inte vara något stort, tungt eller svårt.
Sakerna ovan har kanske alla mött. Men de är ju en del av mej, gjort mej till den jag är.
Istället frågar teambildaren:
"Men hur ser det ut med syskon? Har du syskon, vem är du i syskonskaran?"

Och det är ungefär här det känns så inläst. Om jag inte får de svar jag önskar från deltagarna får jag ta till någon av de färdigskrivna...
"Nej. Är ensambarn du." Får ett hum till svar och detta antecknas. Hur det kändes?
Skitbra. Nu vet ju hon exakt vem jag är, utifrån mallen "vem är du i syskonskaran". Då är väl allt klappat å klart? ;) Nej, jag driver såklart en aning. Jag tror, och hoppas, att hon är kunnigare än så. Vi får väl sätta vår tilltro till uppföljningen på detta.

Igår kväll hade jag och Fredrik en intressant diskussion om det här. Idag hade jag och Tanya en lika intressant diskussion om det. (Vilka goa vänner jag har som har ork och lust att dividera både då och nu, puss på er!!!)
När jag och T pratade om det här ikväll, beskrev jag hur mina kollegor valde vackra naturbilder. Skog och blad, blommor och vattenfall. Solnedgångar och hur mycket tjusigt som helst. De hade även bra förklaringar till sina bilder, så inga fel, nej absolut inte. Diskuterade med T att det kort man ser först är väl det man ska ta först, visst är det lite så? Talade om att jag letat vidare. Att jag inte kunnat släppa min bild.
Tanya. Älskade fina <3 Hon ler ett snett leende bakom kaffekoppen, uppkrupen i soffhörnet. Skakar lite lätt på huvudet och säger:

"Du valde taggtråden, eller hur?"

Och visst gjorde jag det.

Jag tänker inte återge min förklaring här om mitt kort.
Men att vi valt samma...
Hittar inte redigt ens ord på den tanken. Det ni.

Have it King u all!