WORD....

Jag älskar ord. Formuleringar och ordtrillande är bland det bästa jag vet. Det har nog inte undgått någon. "Du samlar på ord tror jag bestämt". Så sa min KBT-tant vid ett tillfälle. Det var nog inte egentligen rätt uttryckt. Jag tycker förvisso om att använda ord som vi oftast inte använder oss av i det vardagliga. Samlar på ord...nja. Kommer jag över ett nytt ord sparar jag naturligtvis på det, gör inte alla det? Kanske inte förresten... Men det roliga är ju att använda det, göra det till sitt eget. Eller iallafall hitta rätt tillfällen att använda det.
Språk är makt. Du kan komma väldigt långt och vinna många strider (?) genom språk. Verbalt eller skriftligt. Inga nyheter. Behärska och du kommer långt. Gläns och du kommer längre. Men.
Det finns stunder då jag avskyr språk, ord och uttryck. Och det är då det misshandlas genom, egen tolkning; okunskap. Eller kanske okänslighet. Nu menar jag inte de stunder som ord används rent systematiskt för att göra någon illa. (Näthat och allt vad som nu anses modernt och inne, dessvärre.)
Nej, jag tänker närmare på alla dessa onödiga, betydelselösa, intetsägande och totalt meningslösa ord som kastas på oss alla någon gång ibland. Egentligen är inte orden meningslösa. Ord som: "Tänk positivt!" är inte meningslösa. Men att använda dem så som de står skrivna här alldeles nyss gör dem ganska intetsägande. Klyschiga. Och vad jag ogillar mest, är människorna som använder dem och i det närmsta misshandlar dem. Orden alltså.
Anledningen till detta är att senaste tiden har jag överrösts av misshandlade ord. Eller kanske att jag blivit känsligare för det genom att jag noterat det på ett helt nytt sätt.

Alldeles nyss kom ett sms som gjorde mej totalt upprörd. Det hela låter troligen helt galet egentligen, men smset som kom löd: O vad skönt! (Som svar på att min feber gått ner.)
Men asså. Ja klart det är skönt. Men kom med nåt....mer givande? Kanske; Vad skönt att höra, jag var faktiskt orolig för dej. Att bara skriva "O vad skönt", kan alltså betyda att det var skönt för mej att febern gått ner. Det kan också betyda att det var skönt för skrivaren att febern gått ner, nu kan h*n släppa det, för h*n VAR faktiskt orolig. Men det är tvetydigt. Nu känner jag personen. Det var från min mor och jag vet exakt hur hon tänkte. Men den texten lägger vi inte ut idag.

Jag är så vansinnigt trött på ordmisshandel. Ord som kastas ur människor, på människor. Orden betyder ingenting för dej att säga, de betyder ingenting för mej att få. Om du inte kan komma med något konstruktivt, kan du inte bara då knipa käft? På allvar.
"Tänk positivt" "Det blir nog bra" "Det ordnar sej ska du se" "O vad skönt" mm mfl...

Igår hade jag ett samtal med en vän. Vännen beklagade sej över att det går så mycket pengar på bilen, en service som blev väldigt dyr.

Jag svarade att: Ja, det är dyngträligt. Men vet du, det är bara pengar, det är ingen som är dödssjuk.
Vännen svarar: Nej du har rätt, det kunde vara så mycket värr.

En timme senare får vännen ett telefonsamtal från sin bardomskamrat som fått ett cancerbesked.
Och jag kan känna att det är där någonstans orden ger igen.

Som en highfive in the face står jag mållös.