De som ställer upp när jag lägger ner.

Vilken tur att jag är så pass lyckligt lottad. Att jag har ett par stycken som verkligen ställer upp även när jag själv inte har så mycket att ge. Ibland blir det bara lite för tufft och det är iaf något jag lärt mej: Om jag inte klarar ut det hela så är det inte fel att säga det. Fast det krävs naturligtvis att jag sväljer en hel del stolthet, det är en träningssak. För vem fn vill anse sej svag, matt, orkeslös och allmänt värdelös?

Men, men. 

Tack snälla D som fixar och trixar med barnen för att jag ska få lugn. Tack underbara Tanya som alltid har dörren öppen och kaffet redo. Vi skulle kunna lösa världsproblem!

Tack älskade F som på distans ser till att jag håller huvudet över ytan. 

Och mina älskade ungar som bitvis driver sin mor till vansinne, men ändock är de finaste i hela världen. Skulle inte klara mej utan dem heller.

Där har vi ungefär det som får saker och ting att snurra just nu. Inte för att det går så fort framåt, mer som steg för steg. Nu ska jag njuta av en natt ostörd sömn, det behövs. Imorrn bitti kommer mina två små änglar hem igen. Och det bästa av allt är att jag saknar dem. Det känns sunt och bra, för nu ska vi hålla fokus på bra saker! 

"Simma eller sjunk, du väljer själv."

Have it King u all!