På ett ungefär... så känns det sådär. Or in english: totally fucking unfair!!

Ah rubriksättning är halva nöjet, hur kan jag ha glömt det? Resten av nöjet är att bara flumma massa txt. En bråkdel är att pleasa läsaren. Men här du Tanken! Nu kommer det ett inlägg :D

Februari var senaste inlägget och T hävdar att hon kollar varje dag. Så många fler läsare finns nog inte kvar, men vad gör det?

Har tänkt på bloggen ibland. Men mest har det känts som ett måste, ett krav. Då skiter det sej, för krav ogillar jag starkt. Kanske....kanske kommer det några fler inlägg här framöver, lite har jag saknat det.

Vad har hänt här sedan sist? Ah ni som känner mej vet ju. Och till er andra... Ok snabbt: Hade en underbar sommar. Sweden Rock, landet hos Fs föräldrar, Malta och massor annat smått och gott. Nu är det höst och snart vinter. Jag pluggar, jobbar, är morsa och är vimmelkantig på konserter. Livet är bra.

Mer om min vardag en annan dag. 

Nu ett hopp till rubriken. Om vad som känns sådär och totally fucking unfair. (Ja jag vet, så sjukt dåligt konstruerad!)

Tidigare idag skickade jag iväg några rader till någon som hmm... Hm. Vad ska jag kalla det, eller säga...? Till en människa som upptar en del av mina tankar. Inte en väldigt nära person, men ändå. En stark person, stark personlighet. Glad, smittande glad. Envis, så jäkla envis, på ett bra sätt - tror jag iaf (som sagt vi känner inte varandra så väl)

En person jag känner igen litegrann från förr, och fått glädjen att få träffa lite senare i livet igen. 

Jag har sällan ont om ord. De brukar snarare aldrig ta slut. 

Men vad fan skriver man till någon som fått cancerbesked? *igen* dessutom. 

Ska inte skriva om hur mkt jag hatar denna sjukdom osv osv, det gör vi alla. Vidrigt, om jag ska säga något. 

Det jag nu behövde dryfta är: Hur stöttar man? Det FINNS inga ord som hjälper. Och när det inte finns ord, då blir jag fan rädd. Dubbelt upp alltså för en skrivälskande hypokondriker. Ni fattar ju. Panik. Nejdå. Men inte långt ifrån. 

Alltid alltid när jag stöttar och supportar så fokuserar jag lösningsbaserat. Blir jävla svårt här alltså. Nej det är klart att man ska tänka lösningsbaserat ändå. Bara lite kärvare. Sanningen är ju, det kanske inte blir bra? Fi fan. Jag kan blacka när jag tänker på det här. Och som jag sa till T: Hade det varit jag, så hade jag lagt mej ner och gett upp, på en gång. Den här människan gör inte det. Ger sej aldrig. Så jäkla strongt. 

Jo jag lyckades skicka några rader. 

Lite styrkekramar och tänker på dej och hojta om du orkar dra till Ullared :D

Nu ska hypokondrikern dra täcket över huvet (jävla autokorrekt vill ändra huvet till HIV-et) och inte drömma om eländiga sjukdomar. Men alla mina problem bleknar. Tankar till dej som kämpar. Jag tar väl till en gammal beprövad: DU RER'T!! 

Hörs kanske snart igen ni. Eller visst fn...

HAVE IT KING U ALL!