Tro rätt, tro fel - Är det du eller jag som avgör det?

Tänkte ni skulle få ta del av det brev jag skrev till mina barns förskola idag. Kommentera gärna. Är jag ute och cyklar? Är det ren frustration som talar när jag skriver? Ibland är det svårt att driva vissa saker själv, men ibland bara måste jag. Även jag har ju skyldigheter mot mina barn, eller hur?

 

Hej!

Att arbeta inom förskolan och dess verksamhet är ingen enkel uppgift. Det är ett yrke som ställer stora krav på pedagogerna och visst känns det ibland som man vrider ut och in på sig själv för att uppfylla både det ansvar och de skyldigheter som dels uppdragsgivare ställer (såsom kommunen och Skolverket) men även det ansvar som vi har gentemot föräldrar. Och sist, men allra viktigast - barnen.

Barnen är de viktigaste pusselbitarna i detta, kanske bitvis ganska komplexa, system. Det är för dem vi arbetar. Enligt läroplanen ska hela verksamheten utgå från barnens behov och intressen. Att uppnå precis allting som står i läroplanen är naturligtvis en väldigt svår uppgift, men vi kan inte komma ifrån att det åligger de som arbetar inom förskolan att göra sitt yttersta för att ändå förverkliga det som benämns som Förskolans uppdrag. Vare sig du är förskolechef, förskollärare eller har annan utbildning så innefattas du av detta. Läroplanen skiljer på ansvar och yttersta ansvar om vi ska bena upp det en aning. Men så länge du är del av ett arbetslag har du ändock ett ansvar. Med detta sagt, som jag naturligtvis förstår inte är någon nyhet för någon, vill jag bara understryka vikten av ansvar, vare sig personen som arbetar i förskolan innehar en viss utbildning eller ej. Däremot kan vi kanske i de flesta fall förespråka högskoleutbildad personal och att verksamheter över lag arbetar för att höja kompetensen i sin verksamhet, genom att anställa utbildad personal.

Jag vill genom att skriva det här uttrycka en frustration över en situation som skedde i fredags 13/12 då jag på eftermiddagen kommer för att hämta mina barn.

Närvarande är en förälder (i ett annat rum) och berörd personal, som är återkommande vikarie i verksamheten. Mina barn är sist kvar på förskolan. Klockan är 16.30 och det är den tiden jag har meddelat att jag ska hämta dem, jag är med andra ord inte sen i min ankomst. På väg upp för trappan hör jag pedagogen samtala med min dotter som vill rita något hon har tillverkat.

Pedagogen svarar henne att det är kanske inte så stor idé för alldeles strax kommer hennes mamma eller pappa. Detta tycker jag är ett bra svar, pedagogen förbereder här dottern på att det snart är hemdags. Detta till trots plockar min dotter fram tuschpennor och i samma stund jag kliver över tröskeln plockar pedagogen pennorna från bordet och rycker pennan hon håller i ur hennes hand. Vi har i alla fall hunnit hälsa innan pedagogen talar om för min femåring:

”Det är fredag, ALLA vill gå hem. Du får rita färdigt hemma.”
Dottern protesterar något, men förvånansvärt lågmält.
Jag försöker få någon information om dagen, det jag får med mig är att dottern varit Lucia till och från hela dagen.

Nej visst är det kanske ingen höjdare att ha stängningen en fredag? Visst vill vi fort hem till familj, ta helg, få ledigt? Jag har full förståelse för detta. Det ska dock inte medföra att jag som förälder tar med mig en ledsen femåring hem för att den pedagog hon vistats med under eftermiddagen inte kan respektera hennes handling och tanke.

Att sedan inte ens pedagogen kan (eller vill?) se varför flickan är ledsen, utan frågar varifrån den sura minen kom, får mig att bara bli så ledsen själv. Kanske kan det bero på att du nyss kränkte henne ganska rejält? Hon hade en plan om att få måla hatten på den där svampen grön, men det sattes stopp för ganska fort, för det kan ju göras hemma. På hemväg berättar dottern att det är faktiskt fel sorts grön tusch vi har hemma. Vad är det som ger pedagogen rätt att bestämma detta åt min dotter? Kanske vet pedagogen just hur min dotter har tänkt sig svampen och vet även att det fungerar med den gröna pennan vi har hemma? Grön som grön liksom?

Men så är det ju inte. Dottern hade en tanke med sin handling. Jag gissar att när hon plockade fram pennorna hoppades hon att hinna innan mamma kom för att hämta. Och detta resulterar nu i, vilket egentligen är helt vansinnigt, att jag önskar att jag varit några minuter sen. För kanske hade hon hunnit rita färdigt då?

Nu vill jag bara förtydliga att jag absolut inte eftersträvar någon sorts ”låt-gå-pedagogik” där barnet ska få styra allt precis som de vill. Verkligen inte. Jag vill att mina barn ska ha tydliga ramar, regler och riktlinjer. De måste lära sig rätt och fel, de ska skilja på mitt och ditt, de ska ta hänsyn till andra och lära sig att respektera sin medmänniskor. Jag är som förälder väldigt noggrann med hur mina barn bemöter andra människor. Vi pratar mycket hur vi pratar till varandra. Jag försöker så gott jag kan att fostra mina barn till trygga individer som klarar att stå upp för sig själva men som likväl står upp för någon annan om så skulle behövas. Empati, respekt, ansvar och medmänsklighet. För mig som mamma, så är det egentligen totalt irrelevant vad Förskolans läroplan säger om detta. För mig handlar det i första hand om sunt förnuft. För mig som pedagog innebär det att jag har viss insikt i detta och är medveten om pedagogernas ansvar och skyldigheter.

Det är inte utan att jag känner en viss oro för barnens tilltro om att detta är rätt tillvägagångssätt, om de inte blir bemötta på samma sätt.
Jag vill inte känna så igen, som jag gjorde i fredags när jag gick hem med mina barn för att ta helg.
Det gjorde ont i mig att se min dotter ledsen på grund av det här. Hon bet ihop och det kom inga tårar. Hon är ganska stark ändå den där lilla loppan.

Vad vill jag då få sagt med detta? Nej, jag anser inte att det behöver dras så långt som att göra en anmälan om kränkande behandling. Min främsta tanke med detta är att just att påtala det. Att värderingar, förhållningssätt och positiv barnsyn kommer till diskussion i arbetslaget. Ständig reflektion kring detta ska ske i verksamheten och jag hoppas naturligtvis att även den kooperativa omsorgen lyder under samma riktlinjer som alla andra kommunala verksamheter.

Sedan är naturligtvis min önskan att ordinarie personal finns på plats då jag hämtar och lämnar mina barn. Men även där är jag ju lika insatt som tidigare nämnt, jag vet att det inte alltid går att lösa. Jag för gärna en vidare diskussion kring detta en bit längre fram då ni i arbetslaget hunnit reflektera över händelsen.

Med vänlig hälsning Carro Moberg