onsdag 7 augusti 2013

Älskade lilla stök.

Det bär iväg, det spårar ur och går lite överstyr. Intrycken blir för många, känslorna går inte att sortera. Vardagen är tuff, det ställs så många krav. Krav på hur du ska uppföra dej, vad du ska säga, hur du ska säga och när du förväntas säga rätt saker. Nya situationer blir övermäktiga, hur förväntas du agera nu? Ögonbryn som åker ner, ögon som letar fast punkt, måste hitta något tryggt fort. Benen börjar vandra, händerna måste få något att hålla i. När inte huvudet orkar sortera mer vill kroppen och dess fysik ta över. Benen vill sparka, händerna vill slå och munnen säger många arga saker.
Älskade lilla stök som du får kämpa.
Jag är lyckligt lottad som fått lärt känna dej, för få ungar visar så mycket kärlek som du. Stenhårda kramar som utstrålar kärlek. När du tycker om någon visar du det fullt ut. "Jag älskar dej" får jag höra ibland.

Idag ville benen sparka och armarna slå. Mina ben fick ett par törnar och näsan fick sej en rejäl smäll. Jag var den dummaste i hela världen. När jag ville prata ville du bara skrika. Du hade inte alls möjlighet att lyssna just då. Jag vet ju det, älskade lilla stök. Men att få skrika en stund, att få vara arg och blunda för att stänga ute omvärlden hjälper dej att komma vidare.
Armar som slår stannar av. Armar som inte vill slå, kan efter en stund slappna av.
Små, trötta armar runt min hals som vill kramas. Liten näsa som borrar in sej vid halsen. Handlingar som skriker "älska mej".
Och ja, älskade lilla stök. Naturligtvis gör jag det, hur skulle jag kunna låta bli?

Imorgon är en ny dag. Jag ska göra allt som står i min makt för att det ska bli en bra dag för dej. Jag ska lära känna dej ännu mer, tolka dina signaler ännu bättre. Jag ska försöka finnas där när det blir för mycket, hjälpa dej sortera.
Imorgon ska vi göra en bra dag.
Vi gör det tillsammans älskade lilla stök, det har du mitt ord på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar