Ambitiös tös?!

Tack M för hjälp med rubriksättning :)

Ambitiös tös och klok som en bok. Dessutom duktig på att lyssna in och kunna ändra (envis) åsikt efter diskussion, om det skulle behövas. Dessa tre har jag fått till mej idag, från tre olika personer. Inte klokt så bra jag verkar va. 

Men fokus då? Jo jag är svinbra på att fokusera negativt. På allt jag inte hinner. På det jag borde göra. På vad jag måste styra upp och fixa och göra härnäst. Hela tiden i nästa tanke. 

Ambitiös? Inte värst när jag håller på så här. Mitt svar på ambitiös tös? "I get shit done" Och det är väl det det handlar om lyckas jag inbilla mej. Om jag bara får det och det och det gjort, då kommer jag nöja mej, landa och må bra. 

Så fn heller. Det kommer hända först när jag inser att jag är ambitiös. Och tycker det är bra. Att JAG är bra. M tyckte jag var ambitiös som fixar jobb och plugg. Ja. Det är bra gjort. Jag har hållt på i 4 år snart. Inte så jäkla illa. Det har kostat en del, men gett ännu mer tillbaka. Till våren är jag färdig. 4 1/2 års studier som jag är skitstolt över. 

Dit ska jag och dit kommer jag komma. För jag är även klok och duktig på att ändra envis åsikt ;)

Tack för alla fina komplimanger. Jag ska bli bättre på att ta dem till mej. 

Imorrn skola hela dagen, förskola och förskoleklass i samverkan. Efter det kvällsmöte på jobbet om förhållningssätt och barnsyn ett par timmar. 

Jag är nog fn rätt ambitiös asså!

OCH I get shit done ;)

Have it King u all!

På ett ungefär... så känns det sådär. Or in english: totally fucking unfair!!

Ah rubriksättning är halva nöjet, hur kan jag ha glömt det? Resten av nöjet är att bara flumma massa txt. En bråkdel är att pleasa läsaren. Men här du Tanken! Nu kommer det ett inlägg :D

Februari var senaste inlägget och T hävdar att hon kollar varje dag. Så många fler läsare finns nog inte kvar, men vad gör det?

Har tänkt på bloggen ibland. Men mest har det känts som ett måste, ett krav. Då skiter det sej, för krav ogillar jag starkt. Kanske....kanske kommer det några fler inlägg här framöver, lite har jag saknat det.

Vad har hänt här sedan sist? Ah ni som känner mej vet ju. Och till er andra... Ok snabbt: Hade en underbar sommar. Sweden Rock, landet hos Fs föräldrar, Malta och massor annat smått och gott. Nu är det höst och snart vinter. Jag pluggar, jobbar, är morsa och är vimmelkantig på konserter. Livet är bra.

Mer om min vardag en annan dag. 

Nu ett hopp till rubriken. Om vad som känns sådär och totally fucking unfair. (Ja jag vet, så sjukt dåligt konstruerad!)

Tidigare idag skickade jag iväg några rader till någon som hmm... Hm. Vad ska jag kalla det, eller säga...? Till en människa som upptar en del av mina tankar. Inte en väldigt nära person, men ändå. En stark person, stark personlighet. Glad, smittande glad. Envis, så jäkla envis, på ett bra sätt - tror jag iaf (som sagt vi känner inte varandra så väl)

En person jag känner igen litegrann från förr, och fått glädjen att få träffa lite senare i livet igen. 

Jag har sällan ont om ord. De brukar snarare aldrig ta slut. 

Men vad fan skriver man till någon som fått cancerbesked? *igen* dessutom. 

Ska inte skriva om hur mkt jag hatar denna sjukdom osv osv, det gör vi alla. Vidrigt, om jag ska säga något. 

Det jag nu behövde dryfta är: Hur stöttar man? Det FINNS inga ord som hjälper. Och när det inte finns ord, då blir jag fan rädd. Dubbelt upp alltså för en skrivälskande hypokondriker. Ni fattar ju. Panik. Nejdå. Men inte långt ifrån. 

Alltid alltid när jag stöttar och supportar så fokuserar jag lösningsbaserat. Blir jävla svårt här alltså. Nej det är klart att man ska tänka lösningsbaserat ändå. Bara lite kärvare. Sanningen är ju, det kanske inte blir bra? Fi fan. Jag kan blacka när jag tänker på det här. Och som jag sa till T: Hade det varit jag, så hade jag lagt mej ner och gett upp, på en gång. Den här människan gör inte det. Ger sej aldrig. Så jäkla strongt. 

Jo jag lyckades skicka några rader. 

Lite styrkekramar och tänker på dej och hojta om du orkar dra till Ullared :D

Nu ska hypokondrikern dra täcket över huvet (jävla autokorrekt vill ändra huvet till HIV-et) och inte drömma om eländiga sjukdomar. Men alla mina problem bleknar. Tankar till dej som kämpar. Jag tar väl till en gammal beprövad: DU RER'T!! 

Hörs kanske snart igen ni. Eller visst fn...

HAVE IT KING U ALL! 

Om änglar och monster, ögonstenar och huliganer.

Hoppsan. Här har det varit tyst länge. Sorry, men jag skriver inte för din skull utan för min... Och behovet har inte funnits. 

Ikväll har jag dock grunnat på ngt och man kan kanske gissa på rubriken vad eller om vilka detta handlar.

Mina änglar tillika monster heter Emmie och Charlie. De är det finaste och bästa jag åstadkommit på denna jord. Jag älskar dem över allt annat. 

Ibland. Så älskar jag dem lite mindre en stund. Som när syster puttar sin bror för att hinna först att öppna dörren. Som när bror halvt dränker sin syster i badkaret för det är vansinnigt kul att syster är rädd för att få vatten i ansiktet. Som när syster står och viftar med telefonen framför bror och säger "Kolla jag får speeeeeela". Som när bror jagar syster med ett paraply och samtidigt låter livsfarlig:"moahahaha!!!"

Ja då älskar jag dem en aning mindre. Då blir mamman ganska trött. Ibland arg, ibland bedjande "sluta". Inget funkar. Pedagogen är överkörd. Pedagogen slutar helt fungera. Mamman ska ta över men försöker inta pedagogens roll. Allt slutar i haveri där en luddig pedagogmammaroll funkar uruselt. Värdelös pedagog. Värdelös mamma.

Så fn heller. Jag är bra på båda. Först måste jag bara sortera och använda rätt metod och roll vid rätt tillfälle. En närvarande mamma med pedagogiska insikter, kunskaper och erfarenhet. Det är målet. Men det är satans svårt och risken är att ungarna hinner bli stora innan jag helt lyckas. Men, bara jag kan ju bestämma vad detta lyckas betyder. 

Om jag har glada, nöjda barn som bara bråkar ibland... Ja då får jag nog vara nöjd. För testa, det ska de. Och bråka vore lustigt om inte syskon gör? (Inte vet jag, jag har ju inga. Helt övertygad om att om jag HADE haft syskon, skulle jag hållt sams heeeeela tiden. Det måste ju vara jättetrevligt med syskon. Jag hade haft vett att uppskatta det och INTE bråkat! ;) 

Men jag skulle aldrig säga att mina barn aldrig är jobbiga. För det är de. Och är man människa, så får man tycka det. 

Om jag älskar dem mindre för det?

Nej, kanske egentligen mer. Jag inser att de formar sina personligheter på detta vis. Titt. Vilka insikter och vilka kunskaper...

Jobbiga, älskade skitungar ❤️

Have it King u all!

Train insane or.....

....remain the same?

Det ligger mycket i det. Jag mår bra av att träna, så enkelt är det. Sen kan det säkert verka insane att gå till gymmet varje dag. Och jo, vila är ju inte att underskatta. Men då jag känner vilken skillnad det gör för mej, både fysiskt men kanske främst psykiskt att träna så som jag gör....så ser jag ingen anledning att hålla igen. Borde troligen lägga en plan att varva med gym och löp/pw. Men nu kom det viss en jäkla massa snö... Och löpband är ju inte riktigt detsamma. 

Men ska nog ändå lägga upp en plan att följa lite bättre. Sen är det kosten. Nej jag behöver inte gå ner i vikt. Fruktansvärt irriterande när folk tror att det är anledningen till att lägga om kosten. Jag gör det för att orka. Och må bättre. För att orka träna behöver kroppen mycket av en del, mindre av en del, men lite av allt ;) Glasklart? Jajje!

Så om nu folk och fä kan knipa käft om att "du behöver inte träna, du som är så smal" "Du behöver väl inte gå på diet"

Det finns liksom andra anledningar att träna. 

Som att remain sane. Eller insane. Eller hur var det nu? ;)

Have it King u all!

Dagen då jag skulle plocka ner månen.

Ibland ska saker och ting bara jäklas. Bara för att, känns det som. En dag med tjurig inställning blir jag förbannad och stressad. En dag med något mer positiv inställning kan jag se det som en prövning för att hitta nya sätt och andra vägar för att nå målet. 

Men den här dagen, då jag ställdes inför ett problem som var lika enkelt att lösa som att plocka ner månen... Då brast det efter ett tag. Då vill jag bara påpeka att min inställning från början var positiv. Vid de första motgångarna lyckades jag klura ut alternativ. Igen. Och igen. Men när plan A, B, C OCH D gått åt helsicke börjar jag bli lätt irriterad. Nej det var sanning med viss modifikation. Jag var faktiskt riktigt upprörd. Och i klarspråk asförbannad. 

Det som gjorde mej mest arg var att plan A borde ha hållt. Det är egentligen inget som skulle behöva diskuteras. Jag följde nämligen konstens alla regler, precis som man ska göra. Men hur fan jag än bar mej åt så var det nån jävel som drog i ett snöre och tyckte att månen skulle sitta högre upp. 

Plan B, C och D gick ut på att försöka hitta omvägar, kryphål eller lura någon att hjälpa till. Men icke. Folk är inte särskilt välvilligt inställda när det handlar om att utföra ett ganska omöjligt projekt. 

Ok, jag kan litegrann förstå. Det krävs ju ändock lite prestation av den som ska hjälpa till. Hjälpa till är ju faktiskt att göra någon en tjänst. Och det kanske inte vem som helst vill göra för vem som helst. 

Men slutet gott, allting gott. Plan E visade sej vara lösningen. Min sista utväg var att gå till högsta ort för att beklaga mej och uttrycka frustration. Bland alla dessa paralleller kan vi ju då säga att det var NASA som fick rycka in för att hjälpa mej ur mitt lilla haveri. De som kanske inte egentligen åtgärdar utan bara studerar på håll. 

Ibland får man vara nöjd över att vara talför. Och kanske hjälpte det att vara irriterad oxå. 

Månen? Nä, det är rätt omöjligt att plocka ner den. Ja om du inte heter Gru och är en figur i "Dumma mej".

Men prova själva att få tag på Kvinnohälsan ska ni få se. Försök i en veckas tid, tala sedan om för mej hur man gör.

Jag lovar, det är ungefär lika enkelt som att plocka ner månen.

Have it King u all!

Det är så lagom jävla bra.

Det där ordet lagom, kan nån fiska upp det, komma hit med det? Med bruksanvisning inkluderat.
Jag kan verkligen inte förstå det.
Ogillar ordet starkt. Det säger ju ingenting. Definierar inte nånting. Som nån gråzon som inte förklarar ett endaste dugg. Hur fasen ska jag kunna veta vad du anser är lagom? Som en beskrivning av "inte för mycket" men heller "inte för lite".
Om någon frågar mej hur mycket mjölk jag vill ha i kaffet, då kan jag svara lagom. Bara för att rets. För det är märkligt... Svarar jag lagom, nog fasen blir det alltid antingen för mycket...eller för lite. Just därför att ingen vet hur mycket "mitt" lagom innebär.

Nej. Det finns så många bra ord att använda istället för lagom. Lagom varmt ute idag? Nej värmen är perfekt för att jag ska trivas. Eller så är det för varmt, eller för svalt. Eller passande för den aktiviteten vi ska göra. Åker man och badar, vill man ha varmt. Ska man gå och shoppa på stan, vill man ha svalare. Det är så lätt att slänga in det där otäcka ordet, jag gör det säkerligen själv. Men nu ska jag sluta med det. Det är mitt nyårslöfte 2014. Även om det tog några dagar in på det nya året att komma fram till det.
Åh. Måste ju ha ett undantag som bekräftar regeln. Det måste alltid finnas.
Jag kommer fortsätta svara lagom om någon undrar hur mycket mjölk jag vill ha i kaffet.

Men den som säger "lagom är bäst" kommer jag ge onda ögat.

Have it King u all!

Kort rapport om ungar, middag, nyår och rapport. Och lite apelsin.

Röda dagar, lediga dagar. Och de andra är också lediga, jag tog så mkt semester som krävdes för att få långledigt. Så vad händer? Nja, inte mycket men det är också planen :) Lugnt och skönt. Och det ser ut ungefär såhär:

Ungar som fascineras av fontän i tf.

Ännu ett lekparkshäng, här med mormorn.



<3 bjuder på underbar middag.

Nyårsfirande hos Calle och Jessica.
Emmie hittade kompis och hade fullt upp hela kvällen.
Både E och C höll sej vakna ända fram till 00.30 när vi åkte hem.



Annars är det plugg, plugg, plugg. Rapportskrivning utifrån en undersökning med kvantitativ metod. Och kvantitativt innebär siffror. Och DET innebär att jag är beredd att ge upp.
Det går tråkigt dåligt emellanåt.





 

 

 

Dagens inspo snor jag från Agnetas fb. Ett apelsinträd. Det ska jag ha en dag. Så, klart och avgjort!

 



 

 

Nu har jag skickat över rapporteländet till Kristina som får fixa det sista. Som diagram och div. bilagor. Sånt som jag inte orkar ge mej på. Sånt som hon är såååå bra på :) Sen är det bara skicka in, opponera på en annan, å sen! Sen börjar nästa termin.

 

 

Have it King u all!